Innan en av mina väninnor blev mördad av sin nygifta make, kunde jag aldrig tro hon skulle bli och vara 'en av dem', i statistiken alltså. Nedstucken i egna köket av egna maken, av förmodad svartsjuka eller bara under ett helt vanligt gräl om något. Ett drag av en sådan där sak som är så vanlig att skulle den alltid leda till dråp eller mord, det skulle hända kanske en gång i timmen eller så. Var tredje sekund får någon i världen stryk av en familjemedlem eller nära vän och då räknar jag ändå inte in alla som blir sårade eller dödade i krig. Mördade av någon för tillfället kriminell människa som dödar av lust, nyfikenhet, av hämnd eller för pengar. Dem kan man glömma. Då är det mer behjärtansvärt att tänka på familjen. Den går så att säga att ta på. Jag har ibland undrat vad som får den familjära mördade eller slagna att 'säga emot' eller bara visa det slags känslor som får marodören att 'klippa till'. Är det ett slags trotsigt mod? Trots vetskapen om följderna av övergreppet som följer som naturligt därpå. Är det ett slags naturligt trots som är så inbyggt i en trängd människa att det blir som en sista barrikad att som på en gång både stå på och samtidigt gömma sig bakom?

*

En dag då jag satt på ett litet café någonstans i stadens utkant så for min blick runt och stannade vid ett bord på vilket det stod en bricka med en kopp rykande kaffi och på fatet det låg en smörgås och ett wienerbröd. Jag satt för mig själv vid fönstret och drömde mig bort. Någon timme eller så ville jag skulle förflyta. Då och då med några minuters mellanrum återvände blick vandrande runt salen och till det där bordet. Varje gång hade det hänt något med det på brickan dukade. Först försvann delar av smörgåsen och en del av detta heta kaffi. Sedan påbörjades wienerbrödet och till slut återstod bara några smulor som berättade att där hade något slags skeende utspelat sig. Stolen vid bordet var till hälften utdragen men det gick inte att se att någon satt på den. Det påminde mig om en bok jag läst. Den osynlige mannen. Som var skriven på sent adertonhundratal. Det var först när jag sista gången tittade mot bordet som jag hörde ett slags sörplande ljud, hur det tvärt upphörde och jag tyckte mig se ett par läppar, som log, sedan ett ansikte och slutligen glittret i ögonen. Men jag kan förstås ha tagit fel. När jag reste mig och gick var bordet tomt. Dit skulle jag kanske aldrig återvända någon mer gång, minns jag att jag tänkte precis innan dörren slog igen bakom mig och jag såg genom fönstret in i salen ett förälskat par sätta sig vid ett bord medan mannen såg sig runt om i lokalen.