Han sitter tyst och
stilla som i bön invid
gravstenen en och
annan tår trillar långsamt
och ljudlöst ner mot marken

orden huggna i
sten säger att här vilar
snart en osynlig
man som levt hela sitt liv
i tysthet på parkbänken

ty sorlet kvävde
hans röst ingen såg när han
sträckte fram handen
idag äntligen bönhörd
sluter ögonen och dör