...om ej skenet bedrog? Det är ju hur ljuset faller genom håret som får det att skina och gnistra, slå blå dunster i dina ögon. Eller är det kanske de ädla stenarna människan omger sig med, som får dig att studsa och tycka att här har du allt en riktig liten... liten? Det är väl stenarna som får personen ifråga att se stor ut, att andas prakt och rikedom? Eller är det att bära grannlåt (den melodi grannen plågar dig med på sitt för stunden utvalda instrument) är att bära en kvarnsten om sin hals?

En granne till mig brukade bedyra att hon inte låg med de skyltdockor hon hade som jobb att dekorera. Hon påstod att hon inte alls, alltså tvärt emot vad man istället hade kunnat ha för vana att tro, brukade ta hem en över natten att ha som sällskap i sängen då hennes make jobbade natt eller bara hade jouren. Att ha jouren betyder att man är stand-by i reserven, beredd att rycka ut (dock inte som tandläkaren en eller annan tand) om det är någon som inte kan komma själv (gäller inte älskog, där man kan eller kanske inte kan, komma litet när och hur som helst) och så får man fylla det hålet själv, i schemat. Hon berättade, som i förtroende för mig, att hon fann dem kalla och stela och inte alls att jämföra med hennes man som tydligen var den mer eldfängda typen. Han jobbade dock inte som brandman även om han tydligen gått brandvakt utanför hennes fönster en natt något före deras förlovning. Så även om en skyltdocka kan vara bra till litet av varje, som att spela in en film med Dudley Moore, så duger de alltså inte alltid som sällskap för den något mer (för stunden kräsna) ensamma frun i nattens mörker och timmar.

När man ser hur solens strålar leker i någons blonda eller cendréfärgade hår och människan ifråga inte ser helt död eller skrämmande ut, så är det väl ändå just hur ljuset faller. För om det inte föll, skulle det alls vara då lika fascinerande att som iaktta själva hårmassan? Märkligt ändå hur ljuset kan spela en spratt. Utöver att människan kan göra det. Detta eviga spel med ljus och mörker, krig och fred, kärlek och hat. Sol och regn. Molnet, som är en tavla av Prins Eugen, utgör en stor del av landskapet i konstverket. Moln är till för att solen och människorna skall få en vilopaus i matchen. I mötet med varandra. Så att skenet inte skall bedra precis hela tiden, för det kunde bli en rejäl påfrestning. Som att gå omkring i tillvaron och alltid ha 'tur'. Det är därför olyckan finns. Ja, eller olyckorna då, de är ju fler än en. Och för att slippa jobba övertid som olycka, har olyckan bröder och systrar som gör att olyckan verkar kunna slå till på flera ställen samtidigt. Ungefär som polisen, skurkarna och även jultomten. Vädret och blixten skall vi bara inte tala om.

Jag måste här få poängtera att, även om texten till stora delar är fiktiv, grannen inte längre är just granne, emedan jag flyttat på mig en smula sedan dess. Och grannen i en annan fastighet, en man som jobbade på posten, inte kunde tas med i denna utan varje tvivel spännande betraktelse på grund av att han är omskriven i en helt annan mer eller mindre fiktiv historia och att hans fru har sagt ifrån om att de inte vill figurera, om än i periferin, i några fler just närapå sanna betraktelser om livet. Förresten fick jag aldrig tillbaka de tidskrifter han lånade av mig, om det nu var det han gjorde, och där misstänker jag fruns inblandning på ett hörn eftersom han bedyrade för mig att han skulle studera bilderna i dem ur rent konstnärlig synvinkel eftersom det ingick i hans arbete att vara just konsfärdigt skicklig, med sina händer och sin syn, på livet.