jag skiftar mellan hård betong och mjuka moln , vill kunna andas och återgå till min egentliga form , kryper innanför skinnet på mig själv och känner mig som en stenhård kub fast med mjuka kanter , gigantisk bland alla andra former , alltid i ett vitt rum där jag skiftar från hård och stor till liten och mjuk , illamående av hela åkturen men kommer inte riktigt loss , som att vara en fånge i sig själv och aldrig vara säker på vad som är rätt eller fel