Jag vill aldrig mer bli funnen.
Omlindad i mjukt mörker som värmer,
kväver.
Någon har isolerat mig.

Sittande i nylonstrumpbyxor lutar jag huvudet mot knäna.
Kylan får mig att skaka.
Din röst drunknar i ett vattenfall och jag reagerar på dess existens i den kolsvarta aprilnatten.

Tänk att ett vattenfall aldrig sover.

De hårda strömmarna slår emot klippblocken och glittrar förföriskt i de gula parklamporna.
Jag blundar och andas och låter mig falla.

Hjärtslag fyller öronen.
Klockan 01.46
är jag
ingenting.

All energi läggs på den skakande andningen
mitt enda bevis
att jag lever.

Blonda hårslingor agerar ridå och jag vågar öppna ögonen igen.
Det är vackert.

Tvärs över den mörka parken och ut på gatan,
förbi det dundrande vattnet,
glittrar orangegula ljussken i bilars framrutor.

En försiktig hand drar upp den röda halsduken,
utan att röra mig.

I varje andetag andas vi
mörker.

När allt finns inom mig
vågar jag sluta ögonen.

Ingenting kan nå mig.