Tänk, jag kan uppleva det ibland
som om tillvaron vore ett ingenmansland
mycket ödsligt, men tätt minerat.
Där vandrar jag kring med en stav i min hand
som spanare från ett förlorat förband
som fienden har demolerat.

Jag väljer sparsmakat var jag skall gå
och trippar så mjukt och försiktigt på tå
från gryningen till sena kvällen.
När skymningens skuggdagrar börjar bli grå
stegras min skräck tills den når en nivå
där det enda som kvarstår är Smällen.

Då nyper jag duktigt hårt i min arm
och smärtan som sprider sig ljuvlig och varm
förtäljer att jag ännu lever.
Väl vilar jag då vid min älskades barm
och lovar i hägnet av bakrusets charm
att aldrig mer dricka Genever!