Där jag satt var det nästan helt tomt på folk men bakom mig hörde jag en kvinna som pratade. Det lät ungefär så här.
- Vad då, sa du?
- Ja, precis.
- Den tolfte.
- Ja den tolfte.
- Nej, den tolfte.
Jag hörde ju bara vad hon sa och svarade, det gick inte att höra vad den som var i andra änden sa för någonting. Men det var rätt spännande i alla fall. Ja, resten gick i den här stilen.
- Om jag gjorde! Om jag gjorde!
- Jo, till Riga för fyra personer. Han sa det att det var en hytt med fyra bäddar. Han tyckte att jag kunde ta med mig mina två systrar.
- Vaddå? Vad jag skulle med dem till?
- Vad han skulle med dem till?
- Ja, det undrade jag också först.
- Jo, men han sa att det var en hytt för fyra personer.
- För fyra personer.
- Ja, en hytt för fyra personer.
- Om han ville ligga med fler än mig?
- Han sa att man kunde ligga fyra i en hytt.
- Ja, det gjorde han.
- Ja, det gjorde han.
- Ja, det ville han.
- Att vaddå, sa du?
- Javisst förstår du, fyra i en hytt och då kunde jag ju fråga mina två systrar.
- Nej, mina bröder ville han inte veta av. Om de ville till Riga kunde de alltid ta en annan båt.
- Ja, det tyckte han.
- Jo jag sa det att det sa han.
Till slut blev jag nyfiken och vände mig om. Då fick jag se att hon inte höll i någon mobil. Inga sladdar till öronen och ingen sådan där teknisk på ena örat heller. Jag sade ingenting på en stund men så vågade i alla fall utbrista ett som
- Om du inte talar i mobilen, vem talar du då med?
- Den helige ande förstås. Han är hyggligt bra på att lyssna. Men han är också en jävel på att prata. Ibland får man knappt en syl i vädret.
Ja, sedan var det min hållplats och där steg jag av och sedan gick dagen mer eller mindre som ett smältande isflak kan man väl säga och innan jag visste ordet av var jag hemma igen. Sedan gick sommaren och så gick hösten och så på torsdagen gick jag till tandläkaren igen för min årliga kontroll och då satt den där kvinnan i väntrummet och läste en tidning och såg ut som om det regnade. Det var bara det att regnade, det gjorde det då rakt inte.