Och jag skulle så gärna vilja säga till dig att du har förstört mig för all framtid. Att jag aldrig kommer att lita på någon igen. Att jag inte vill att någon annan ska skeda mig i mardrömsklibbiga lakan. Det fanns en tid där jag trodde att jag aldrig skulle nöja mig med någon annans armar runt mig.


Och jag skulle vilja säga att vi var annorlunda. Att kärlek som vår aldrig har funnits, och aldrig kommer att finnas. Men vi vet båda två att det inte fanns något speciellt med vår ångestfyllda gemenskap och att det är lätt att misstaga ensamhet för saknad. Jag hade så gärna velat att du var den enda jag kommer att älska.


Mest av allt önskar jag att det var jag som hade insett det först. Att jag hade sluppit sitta här med skammen av att ha bönat och bett dig att få mig att förstå. Att försöka älska mig. Jag hade velat utnyttja dig och ringa till dig på kvällar när tristessen tar över. Fråga dig om du vill komma förbi och veta att du aldrig kommer att tacka nej till mig.


Jag hade velat säga till dig att jag egentligen inte vill svara på dina sms. Att jag hela dagarna går och tänker att nästa gång du smsar tänker jag inte svara. För jag behöver inte den besvikelsen när du slutar svara efter fem sms och låter mig ligga sömnlös, undrandes vem du är med ikväll. Och varför du ens hör av dig till mig längre.


Jag vill inte höra att du bryr dig om mig. När du frågar om jag har varit med någon annan vill jag skrika åt dig. Du har fan inte med det att göra för du lämnade oss och bestämde att det var okej för mig att ligga med andra. Du bryr dig inte längre om vems händer som rör min kropp. Varför frågar du sånt? Du vill ändå vara ensam just nu. Och jag vill också det. Jag vill också vilja att vara ensam.



Men du kom på det först. Och vi vet båda två att jag aldrig kommer att säga nej till dig.