Om livet vill jag uttrycka mig som den som är obesvarat förälskad eller som mist sin älskade till någon annan, till sjukdom och död. Om det gick att ta bort mina minnen av vad som varit och förfarits för att slippa lida svårt och länge. Då måste svaret bli nej. Hur möjligt galet det än kan låta så måste jag låta elden få brinna ner i aska och självömkan. I livet finns det få enkla vägar att gå. Vore de enkla, vad vore det då för mening med att alls gå dem?