Jag står i adamsdräkten på en åker
med ansiktet belyst av morgonsolen
och morgondaggens glitter på violen.
Trots detta känner jag mig medioker. 

Bakom mig finns i jorden blott en fåra
som vinglar som en drucken, fram och åter.
Och vänder jag mig vet jag att jag gråter.
Min levnads spår kan endast bittert såra.

Jag ser i spåret varje oläst läxa
varenda uppgift som jag slarvat undan
och står där sorgset ensam i begrundan
över förmågor som ej tilläts växa

Där såg jag skilsmässa som enda vägen
ur ett av otro präglat parförhållande
där jag, för all del, inte ansågs vållande
men jag var heller inte särskilt angelägen. 

Och nästa felskär visar de krumbukter
som sinnet lätt leds in i när som barnen
har vandrat vilse uti grottekvarnen
och smakat samhällets förbjudna frukter. 

Jag följer fårans grymma spår med blicken
varenda steg är otäckt klart markerat
men inget visar stunder jag briljerat
min fåra visar blott de dumma tricken. 

Inför vår levnadsfåra stå vi nakna
och minns vår plogbills färd med stor förfäran
ty den kan aldrig ändras på begäran.
Måhända är det just nu tid att vakna? 

Ty annars nalkas kanske snart den dag
då du står lika efterklok som jag.