Himlen stod i mörkröda nyanser medan månen reste sig sakta bakom horisonten. Natten lade sig över himlen, medan skymningen lades över landskapet och staden. Längs gatorna lade sig en tjock dimma som täckte hela staden. Runt omkring staden syntes det hur ljuset ifrån de stentäckta husen släcktes en efter en, mörkret och tystnaden hade nu lagt sig över staden. Förutom vissa lyktor som lyste upp vakternas post, det var bara en plats i staden som fortfarande var vid liv. Det var stadens värdshus, musik och skratt kunde höras ifrån värdshuset.
Bakom värdshuset syntes en skepnad av en man i dess mörker, den betraktade sin omgivning och försäkrade sig om att ingen observerade. Inom ett ögonblick rörde sig skepnaden ifrån mörkret värdshuset tvärs över gatorna som sken av ljus ifrån värdshusets fönster, skepnaden försvann in i en gränd och var återigen beskyddad av mörkret. Skepnaden betraktade åter sin omgivning som han hade sprungit över, för att ingen hade lagt märke till honom.
Dörren till värdshuset knarrade till och plötsligt smällde den upp och ut snubblade flera berusade män som tjoade och samtalade. En efter en försvann de, vinglades ifrån värdshuset och in i mörkret av gatorna som ligger runtomkring. En av de vinglar mot gränden där skepnaden hade funnits, men han fanns inte där längre, skepnaden hade försvunnit in i mörkret av staden.

Han tittar försiktigt ifrån taket gjort av trä, med dolken i handen, ner på den berusade mannen som vinglar fram genom gränden. Han förföljer mannen med sin blick, tills mannen försvunnit runt hörnet av huset. ”Det där kunde gått illa”, tänkte han, medan han la ner dolken som försvann in bakom capen.
Han satt kvar uppe på taket och tittar ut i mörkret som låg över staden, fortfarande med handen på dolken som nu befann sig i höljet, som att han inte känner sig helt säker på att faran var över. Tyst och försiktigt börjar han navigera sig fram längs taken.
Han är blott en skugga, hoppandes försiktigt från tak till tak. Trä balkarna knarrar till när han landar. Men han fortsätter sin rutt längs taken. Han har tagit sig en bit ifrån värdshuset, blotta ögat kam knappt skåda vägen tillbaka till värdshuset igenom mörkret. Långt framför sig, ser han slottets portar igenom dimman. Han återupptar sin rutt längs taken, i fortsatt skydd av natten. Slottets murar reser sig massivt upp framför honom, medan han smyger fram. Plötsligt stannar han upp igen och hukar sig ner, ”Vilken tur att de inte såg mig”. Medan han tittande på de två vakterna som står nedanför på marken.

Tystnaden ligger över närliggande hus, medan de två vakterna står på sina positioner vid slottsporten. Trötta och slitna ser man hur de kämpar för att hålla sig ifrån sömnen, med en spanande blick som går över husen. Plötsligt syntes en skugga till uppe på hustaket.
I en panikfylld stämma hördes ord ifrån den ena vakten.
– Jag såg något röra sig uppe på det där hustaket!
– Nej, du inbillar dig.
Sade han, medan han tittade upp mot taket där skepnaden befann sig.
– Jag är säker på att jag såg något där uppe, jag ska se vad det var.
Yttrade han, och började sakta gå över kullerstensgatan mot huset.
– Jag tror inte du såg något, men var vaksam!
Man såg hur vakten nervöst vandrade över kullerstenen, in i dimman och mörkret som omfamnade husen. Dimman var såpass tät att huset knappt syntes igenom mörkret, men han följde konturerna som syntes av huset och inom kort var han framme. Han lutade sig mot stenväggen och blickade bakåt mot den andre vakten, vagt kunde han se honom igenom dimman. Det var inget långt avstånd emellan dem, men dimman låg så tjockt att ett svärd hade kunnat skära igenom det.
– Jag ska vandra runt huset, jag är tillbaka inom kort!
Han fick inget svar tillbaka, så han började röra sig sakta fram igenom dimman, fortfarande av skydd invid husväggen.
”Varför fick jag inget svar tillbaka?”, tänkte han fundersamt, plötsligt hördes ett klingande ljud ifrån den vänstra sidan av huset.
– Vem vandrar där? Kom fram så jag kan se dig!
Han greppade han efter sitt svärd, men höljet var tomt, det enda han fick fram i sina tankar, ”Var är mitt svärd? Hur har det försvunnit?!”.
Skepnaden satt tyst mot stenväggen av ett närliggande hus och med svärdet i handen, tittade han hånfullt mot vakten som ängsligt spanade sin omgivning.
”Att jag kunde få tag i hans svärd så simpelt, jag är inom synligt avstånd till han, att han inte lagt sina ögon på mig än.”, Han bestämde sig för att roa sig lite med vakten, med ett bastant grepp om svärdet slungade han det mot kullerstenen.
Ett klingande ljud ljöd upp runt omkring vakten, Livrädd tittade han sig omkring, betraktade den mörka omgivningen för att se var ljudet kom ifrån. I all hast kunde han se vad det var som hade orsakat ljudet, vid det närliggande huset kunde han se hur sitt svärd stod lutad mot stenväggen. Han rusade dit och rykte sig åt svärdet, beväpnad med sitt svärd kände han hur modet återkom. Vakten röt ut till omgivningen runt han!
– Visa dig, du som vistas här, kom fram och möt mig, din ynkrygg!
Det ekade kraftfullt mellan husen, tills det försvunnit bakom hörnen och tystnaden åter hade lagt sig. Inom ett ögonblick hade han ångrat att han uttryckt just dem orden, för bakom honom stod skepnaden, med dolken dragen mot hans hals.
Skepnaden dök upp ifrån mörkret och inom ett ögonblick stod han bakom vakten med dolken i ena handen. Han fattade vaktens nacke och rykte honom till sig, kvickt fördes dolken upp mot halsen på vakten. Med dolken strikt mot halsen och ett stabilt tag om nacken, yttrade han tyst till vakten.
– Ynkrygg.. Kallade du mig det?
Med ett robust grepp om dolken trycktes den hårt mot halsen. Dolken snittades in huden och man kunde se hur blodet sakta rann ner längs svalget, darrande öppnades vaktens läppar och ut hördes en vädjan om skonade.
– Snälla dräp inte mig!.. Ingen kommer få reda på att du är här, skona mig..!
Tårar började rinna nerför mannens kinder, ner till halsen där det blandades med hans blod som droppade från klingan.
Skepnaden stod orörd kvar som att han aldrig hört något, dolken på samma plats och med ett robust grepp runt nacken. Fingrarna hade grävts djupt ner i skinnet, trots mörkret runt dem kunde det ses hur huden förtärdes runt fingertopparna. Till slut kunde man höra hur han öppnade munnen och tyst yttrade.
– Nämn ett ord om detta och jag kommer finna dig.
Med det drogs den blodtäckta dolken tillbaka och en skör skåra kunde ses utmed halsen. Det kraftfulla greppet skepnaden hade runt nacken hade släppt, handen togs ner och nätt stötte han iväg vakten. Vakten säckade ihop utöver kullerstenen alldeles vek, våndades över att livet återigen var behållet.
Skepnaden skulle bege sig in i mörkret, men just då hördes ett kraftfullt rop ifrån vakten.
– Hjälp mig! Hjälp....
Ropet tystades ner i en fördärvad stämma, Skepnaden hade vänt sig om och innan vakten hann slutföra meningen hade dolken skärt halsen itu. Vakten satt hopsjunken på marken med händerna runt halsen, blodet strömmade emellan fingrarna och han kämpade för att hindra blodet.
Skepnaden tittade på mannen som satt hopsjunken framför honom, han kunde se hur vakten kämpade oroligt över sitt liv, mannen blev allt svagare och kraften för att stoppa blödningen försvann.
– Det är lönlöst, jag har skurit av den vitala lemmen, ditt liv håller på att tona bort."
Med dem orden uttryckta, vandrade han iväg. Han försvann in i dimman och bakom honom sågs det hur vakten föll ihop. Med den livlösa kroppen liggande på marken, sågs det hur blodet började rinna ifrån kroppen ut längs sprickorna mellan kullerstenen. Han glimtade bakåt och beskådade kroppen och polen av blod runt omkring, efter det fortsatte han gå mot den andra vakten som fortfarande stod kvar borta vid slottsporten.

Vakten var helt ovetande om vad som inträffat bakom den tjocka väggen av dimma. Men inom kort skulle han vara medvetande om vad som lurades ute bland gatorna.
Fundersamt undrade skepnaden hur han skulle dräpa vakten som hindrade han från att träda in i slottet. Till sist sågs ett smått leende ifrån skepnaden, han försökte minnas hur vakten hade skrikit till. Tankarna for runt och till slut kom han fram till hur det hade låtit.
– Skynda dig! Jag såg någon här borta, du måste hjälpa mig!
Ropade han ut i en stämma likt mannen som låg död på marken.
Chockerande tittade vakten in i dimman, sökandes efter vart ljudet kommit ifrån. Han sprang mot en riktning där han trodde ljudet har kommit ifrån. Vakten hade sprungit en bit in i dimman, då stannade han upp och tittade sig omkring. Han var helt omringad av dimman, han kunde inte se längre än svärdet nådde.
Fotsteg hördes runt omkring honom, panikfylld tittade han runt omkring. Ingen skådades i den korta räckvidden han hade, men ändå hördes fotstegen runt honom.
Skepnaden smög runt omkring vakten, utom räckvidd så vakten inte kunde se honom. Med avsikt gjorde han så att sina fotsteg uppfattades av vakten. Han gjorde vakten mer och mer nervös, svärdet svingades runtomkring vakten i all hast. Vakten svingade rundor svärdet i skuggan, hoppandes på att träffa det som skapade ljudet. Skepnaden stod stillsamt i skuggorna och iakttog vakten, han kunde se en öppning i svärdets färd och slungade sig mot öppningen med dolken i handen.
I det korta ögonblicket var allt över. Skepnaden stod på andra sidan vakten, från hans dolk droppade blodet ifrån ett färsk sår. Vakten tappade greppet om svärdet och det föll ner på marken och landade på kullerstenen bredvid en blodpöl som bildats vid vaktens fötter.
Blodet vällde ut ur vakten medan han föll baklänges mot marken med ett chockat ansiktsuttryck.
Skepnaden böjde sig ner mot vakten och torkade av dolken på ett stycke tyg, vakten stirrade på honom och försökte sträcka ut armen för att hindra honom. Men det var för sent, livet hade lämnat honom och armen föll livlöst ner på kroppen. Skepnaden tog ett steg över kroppen och gick mot slottets massiva portar.

De massiva stenmurarna stod utsträckt så långt man kunde se längs ögonvrån. Han tittade in snabbt mot slottsgården för att se i sin förvåning att där var fyllt med kungens arme, de gjorde sig redo för att bege sig ut på ett korståg.
”Detta är inte bra, de kommer att hitta kropparna. Det är för tidigt för dem att upptäcka det!”
Tanken dök upp i hans huvud, medan han sprang längs slottsmuren för att hitta en alternativ passage in.
Skepnaden fann en öppen passage över muren och började fiffla i sin säck som satt fast knuten i ett snöre längs midjan. Efter att letat runt i säcken tog han upp en krok som var bunden med ett ordentligt och bastant rep. Han greppade tag om repet med sina händer och började svinga runt den, han släppte taget med den ena handen och riktade den mot toppen av muren. Den satte sig löst i en sten, men det var inget som ett litet ryck inte kunde klara av att spänna åt. Med repet hängande ner för muren började han klättra uppför muren, grepp för grepp slet han sig upp längs repet. Med handen tog skepnaden tag i en av stenarna på toppen och tog sig sakta över kanten, där han sjönk ihop och drog upp repet efter sig. Med kroken nerlagd i säcken började han smyga längs muren, fortfarande med ett vaksamt öga på vakterna som förberedde sig nere på slottsgården. Han kunde se ett öppet fönster till slottet som var lokaliserat nära muren.
Medan skepnaden tog sig närmare det öppna fönstret kunde han se ljuset av en fackla längre fram som var på väg mot honom, utan några val för att kunna gömma sig eller ta en annan rutt så fanns det bara en lösning. Även om det var en bit bort, sprintade han i all hast mot vakten med facklan.
Han slängde upp kroken för att få lite räckvidd mellan sig själv och vakten. Med kroken i ena handen och snöret i andra kunde han nu se vakten som vandrade med facklan, vakten upptäckte honom och skulle dra sitt svärd. Men innan vakten hann det så svingade skepnaden iväg kroken i en horisontell båge, båda händerna om snöret så for kroken i bågen mot vakten. Blodstänkt kom flygandes medan kroken träffade vakten i huvudet som slungade vakten ner ifrån muren, så virrade han tillbaka kroken och slängde sig mot fönstret.

Slottets stora sal lyste upp av ljus ifrån facklorna som var placerade på väggen, ljuset lämnade lite utrymme för mörkret att gömma sig på. Skepnaden gömde sig bakom en av statyerna som var placerad vid väggen, nu kunde han få en bättre insikt av rummet och tänka ut en plan.
”Jag har inte mycket tid på mig, snart kommer armen märka de två döda utanför slottsporten. Om dom inte redan har märkt kroppen som ligger innanför muren nere på slottsgården.”.
Skepnaden hade glömt bort vilket rum han kommit in i, han beskådade rummet med en kvick blick och utmärkte tre olika gångar som ledde iväg ifrån det storslagna rummet. Rummet som var upplyst av facklor, med dekorationer av statyer och röda skynken med gul sammet dekorationer som täckte de kalla stenväggarna. I mitten av rummet stod ett praktfullt långbord av ek, Täckt av en duk i samma färger som skynkena på väggarna. Runt långbordet stod höga ståtliga stolar gjorda av samma material som bordet, samma färg och dekorationer täckte stolarnas rygg och sits och gav det en kunglig inblick.
All den storslagna dekorationen och möblerna dolde synen av allt bordssilver som stod utplacerat, skepnaden blickade väldigt snabbt på silvret efter ha skådat rummets storslagna prakt.
Han blickade fundersamt på silvret,
”Jag har inget behov av det silvret, jag har kommit hit för något av mer värde”,
blicken försvann ifrån silvret och han tittade mot en av gångarna för att minnas vilken av de som ledde dit han skulle. Den mystiska mannen från värdshuset hade sagt
”När du lägger blicken på matsalen, skall du ta höger och fortsätta nerför trappan mot fängelsehålorna.” Från huvudporten så var det gången längst till höger han skulle ut igenom sen till vänster nerför trapporna, så skulle det leda till fängelsehålan.
”Men kan jag lita på honom.. Han gav mig bara en massa information om slottet, det kan vara en fälla. Jag har dock inget val längre, jag har kommit såhär långt. Det är bara att fortsätta och se om han talade sanning.”.
Han tog en sista titt på det storslagna rummet och lämnade dess ljus. Långsamt tog han sig till öppningen längst till höger, tittade försiktigt ut i den mörka passagen. Bara något fåtal ljus kunde synas längs hallen, av de ljusen kunde han se samma statyer som han hade sett i den stora salen.
”Detta är perfekt, det är nästan mörker hela vägen bort till källaren. Där är bara ett litet problem, innan källarens nedgång är en annan hall som korsar denna. Och den är upplyst väl, jag tror någon övervakar den passagen. Jag kan nog ta mig in i den upplysta om jag går igenom den stora salen och ut genom någon av de andra gångarna.”.
Skepnaden smög sig igenom den väl upplysta matsalen till en av de andra gångarna. Han hade funnit den upplysta hallen, men kunde inte se någon som vaktade passagen. Medan han kvickt tog sig över det upplysta området tänkte han,
”Något är fel, här är för tyst.”
Skepnaden smög sig nerför trappan och i slutet började fängelsehålan uppenbara sig. Slutet av trappan kom och fängelsehåla blev mer och mer synlig,
”Vad är detta, hela fängelsehålan är tom.. Jag ser ingen annan väg ut, det enda som finns är dessa tomma burarna.”
En vulgär vy fanns framför honom, där stod flera burar längs väggarna och kedjor dinglade ifrån de klippiga bergväggarna. Längs golven av burarna, låg en massa grus och halm. Allting såg nedslitet och gammalt ut och man kunde se blod överallt. Från blodet på marken som var blandat med halm och grus, till det torkade blodet som var utsmetat på väggen runt kedjorna. Tack vare den enda facklan som lyst upp den dystra miljön, så kunde man se något som stack ut ifrån resten av rummet. I buren längs bort kunde skepnaden se något som inte stämde in med resten av miljön, allt såg gammalt och slitet ut förutom en sak i rummet. Han vandrade längre in det dystra kammaren till buren som fanns längst in, på golvet till buren bland halmen kunde han se en medaljong. Medaljongen och halmen runtomkring var täckt av blod, bredvid medaljongen var utsmetat blod som bildade ett vagt ord.
”Någon har varit här nyligen, detta är färskt blod. Och vad är det med denna medaljongen, kan detta vara det jag var ute efter.. Någonting är inte som det ska vara, jag måste ta mig ut härifrån så fort som möjligt.” Han plockade upp medaljongen och torkade väck blodet, medan blodet försvann, började konturerna och detaljerna vissa sig. Det var en medaljong gjord av guld, kedjan var av tunt guld medan själva medaljongen var av tjockare guld. I mitten fanns en kristall som lös i ett svagt vit sken och runtomkring den fanns mindre svarta kristaller.
”Jag undrar verkligen vad detta är för slags medaljong, aldrig har jag sett någonting i dess like. Jag får ta den med mig och se vad jag kan göra, förhoppningsvis finns mannen i värdshuset kvar som kan säga vad den är för något. Om han själv inte lagt den här för att jag skulle hitta den.”

Medaljongen lades ner i säcken och han reste sig upp för att bege sig därifrån, men i det ögonblicket hörde han ett ljud komma från den enda utgången. Snabbt försökte han finna en plats att gömma sig på, men där fanns ingen sådan plats. Ljudet kom närmare och närmare, han började se konturerna av ett par metallrustningar som blev allt mer ljusare.
Skepnaden kunde se ett flertal till bakom de längst fram, han insåg att han hade gått i en fälla. Där fanns ingen väg ut ifrån fängelsehålan och nu vart han omringad av flera vakter som bar heltäckande metallrustning.
”Där finns inte en chans att mina dolkar kan gå igenom deras metall, jag ser ingen utväg..”,
nu hade alla vakter tagit sig nerför trappan, de stod nu runt omkring skepnaden med vapnen dragna. Långa spjut stod riktade mot halsen på skepnaden, rörde han en muskel skulle han de skära av hans hals inom ett ögonblick. Metallen från spjutspetsarna kändes mot halsen och svalget, små droppar av svett började sakta rinna längs halsen tills det stannades upp av spjutspetsarna.
”Där finns alltid en öppning någonstans, vem av dem är den svaga länken?”,
tänkte han medan han observerade vakterna noggrant för en öppning någonstans i deras rustning, eller om någon höll sitt vapen på ett annorlunda sätt. Han tittade väldigt noggrant på hållningen och han kunde finna en öppning, en av vakterna till vänster om honom hade ett löst grepp om sitt vapen.
”En simpel spark mot hans knä ger mig tid till att ducka undan de andra spjuten och få mig en öppning till att ta mig härifrån, jag måste dock tajma det perfekt. Duckar jag försent så är det ute med mig.”,
skepnaden betraktade dem starkare länkarna, alla hade spända blickar mot honom och stod med sina vapen fast hållna mot honom.

En hållfast spark riktades mot den svaga länken i formationen, sparken träffade med solid kraft på knäskålen, metallen böjdes in och man hörde hur knäet bräcktes av kraften. Samtidigt som vakten föll ihop skrikande av smärtan som uppstod när hans ben knäcktes, duckade skepnaden ner medan spjuten som var runt han for över hans huvud i ett snabbt utfall. Han tog tag i spjutet och ryckte det snabbt framåt och träffade vakten mittemot i bröstet, kvickt drogs spjutet ut och svingades runt mot de andra vakterna medan han som blev träffad ramlade ihop bakåt mot en av burarna. Han svingade spjutet runt sig samtidigt som han förde sitt ben i en liknande riktning, benet träffade ena vakten och han tappade balansen av det och ramlade, spjutet sköt han till och förde rakt in i vakten bredvid. Spjutet träffade rakt igenom rustningen och satte sig i axeln på vakten, han skrek till av smärtan och släppte sitt eget vapen för att ivrigt dra ut spjutet som satt genomborrat i sin axel. Skepnaden släppte drog ut spjutet och smällde det bakåt, det träffade ena vakten bakom honom som fick en kraftig smäll i magen av bakdelen av spjutet. Samtidigt vände han sig om och smällde till vakten till höger om honom, som klumpigt dundrade in i en av pelarna mellan burarna.
”Två stycken återstår, det är tillräckligt för mig att fly.”
Han kastade spjutet mot de två återstående vakterna som var på fötter och tog ett hastigt steg om, för att springa mot trappuppgången. Spjutet träffade vakterna klent och de slängde väck det snabbt för att springa efter skepnaden. Springandes mot trappan hoppade han snabbt över den ena vakten som var snurrig ifrån det tidigare slaget från spjutet, de resterande vakterna låg insjunkna på marken i fängelsehålan och skrek av smärta medan deras blod sakta rann ut genom de söndriga delarna på rustningar. Han sprintade snabbt uppför trappan för att åter igen bli överraskad av vakter, i korsningen av de två hallarna stod två vakter med ryggen mot trappan, lättklädda utan metallrustningen som de nere i fängelsehålan. Han tog ett sprintande språng ifrån ett av de sista trappstegen mot vakterna, i luften drog han sin dolk med vänster hand och riktade den mot ena vakten. Han landade med fötterna på den ena vakten och med handen slungade han honom in i hörnet av den ena stenväggen, den andra vakten han bara reagera innan han fick dolken satt djupt in i sig. Skepnaden drog ut dolken och sparkade till vakten som föll bakåt. Medan vakten föll bakåt kunde han se hur där stod ytterligare fyra beväpnade män längre ner i hallen, han slängde snabbt huvudet bakåt och längs den hallen kunde han se samma sak, ytterligare fyra beväpnade män ner längs den andra delen av hallen. Vakterna på båda sidorna drog sina vapen och ropade,
– Stanna, stanna där du är!
Medan de började springa mot honom. Skepnaden sprang iväg igenom den mörka hallen rakt framför honom, mot den stora salen han kommit ifrån. Ljuset ifrån den stora salen kom närmare, men utifrån salen kom två armerade vakter, med den tjockaste metallrustningen han någonsin hade sett.
De stod med dragna hillebards och blockerade passagen in i salen, till vänster fanns stod det också två vakter och blockerade den vägen. Den enda öppna vägen var en trappa som ledde högre upp i slottet,
”Det är den sämsta möjliga vägen jag kan ta, jag måste ta mig ut härifrån, inte längre in i slottet. Men där finns inget annat val, de har för mycket rustning på sig för att jag ska kunna rubba dom.”,
samtidigt tog han ett fotsteg på väggen och slängde sig upp på trappan. Kvickt började han springa uppför trappan och han kunde höra hur rustningarna började röra på sig bakom honom, när han kom uppför trappan så uppmanade sig en lite större öppen passage. Han tittade sig omkring efter en väg att ta som kunde leda ut ifrån slottet, ljudet ifrån rustningarna kom allt närmare bakom honom. Skepnaden var tvungen att agera snabbt med tanke på all männen som närmade sig, snabbt tittandes åt varje håll valde han öppningen mot vänster och började springa längs den.

Han kunde se en trappa i och en öppning med sidan av passagen och tänkte att det kunde vara en alternativ flyktväg, längre fram fanns en annan öppning i slutet av passagen som han valde att springa emot. Ljuset ifrån den passagen kom allt närmare och ljudet av rustningen tonade sakta bord medan han kom närmare ljuset. In genom öppningen for han och där inne var en syn han inte skulle glömma lätt, skepnaden hade tagit sig in i kungens sovrum. Längst in i rummet var en elegant stor säng, i den kunde man se hur kungen och hans drottning låg och sov. Hela rummet var utsmyckat med stora färgglada skynken, statyer och stora grandiosa möbler. Till vänster kunde han se den andra öppningen som ledde till den andra trappan som gick ytterligare längre upp i slottet, förmodligen upp till taket. Skepnaden kunde även se hur det började komma vakter in genom den öppningen och det hördes även ljud av rustning bakom honom i den passagen, kvicktänkt men idiotiskt kom han bara på en lösning.
Han rusade in mot sängen och tog ett grepp om kungen och slet han upp ur sängen, kungen vaknade av all hast och skrek ut,
– Vad är det som händer! Vem väcker mig mitt i natten?!,
helt ovetandes om att bakom honom stod en skepnad med en dolk riktad mot hans hals. Kungen kunde se hur hans män fyllde rummet och stannade upp med sina vapen riktade mot kungen. Kungen som inte lägger märke till att han har en dolk mot sin hals eller att han sitter i skepnadens grepp ropar återigen ut mot sina vakter,
– Vad håller ni på med, sluta rikta era vapen mot mig och förklara varför ni har väckt mig mitt i natten!, kungen försökte slita sig loss från de han satt fast i och kände att han fick ett lätt skär sår på svalget. Kungen tittade neråt och märkte att han satt inte fast i något, det var någon som höll fast honom, och mot hans hals var en sylvass dolk som nyss gjort ett lätt snitt i hans hud. Han blev panikslagen och stel av skräck, bakom honom stod en okänd man med en dolk riktad mot hans hals och som hade ett hårt grepp om honom.
Darrande lyckades han få fram ett par få ord,
– Vem.. är.. du?
Direkt blev han stel av rädsla när dolken trycktes allt tyngre mot hans hud och han hörde skepnaden bakom honom.
– Det är obefintligt, de enda du behöver oroa dig över är hur du ska hjälpa mig härifrån. Annars kommer du att mista ditt liv i detta rummet.
skepnaden var helt oberörd av kungens rädsla och hans män som stod omringade runt dem. Mitt i allt hördes ett gallskrik ifrån sängen, i den stund tappade alla koncentrationen och tittade mot drottningen, som vaknat upp och såg sin man i en livsdrabbande situation. Då passade skepnaden på och tog ett steg närmare öppningen där trappan fanns, snabbt riktades alla vapnen återigen mot honom och kungen, medan drottningen satt gråtandes och darrande i sängen.
– Du kommer inte härifrån levande! Ge upp nu, så låter jag dig hamna i fängelset istället för att bödeln ska få leka med dig!,
med det sagt försökte kungen slita sig ifrån skepnaden, men med ett misslyckat försök. Skepnaden hade ett bastant grepp om kungen och han visste att han inte skulle släppa kungen förrän han fick vad han behövde.
– Min käre kung, du har inget annat val än att släppa mig, jag står med en dolk runt din hals och kan ta dit liv ifrån dig när tanken så faller in.
När han avslutat meningen gjorde han ett lätt snitt på halsen för att bevisa sin mening. Skepnaden började gå närmare öppningen och vakterna backade undan för att deras kung inte skulle mista livet, tittandes ut genom öppningen och såg att ingen var där bakade skepnaden sakta ut med kungen i sitt grepp upp i trappan.
– Trappan leder upp till taket, det kan vara min enda utväg.
Tänkte han medan han tog några steg upp i trappan och han bestämde sig för att ta sig därifrån.
– Farväl min kära kung, det har varit en ära att träffa dig.. Även om det har varit ett opassande och dåligt valt tillfälle.
Samtidigt som han sa det slängde han kungen nerför trappan som for in i sina män, som föll omkull med kungen över sig. Skepnaden vände sig om och sprang upp för trappan och slängde upp dörren som ledde till taket. Bakom sig kunde han höra hur kungen skrek på sin män.
– Upp med er, era värdelösa kräk! Fånga honom, jag vill ha han levande!
Vakterna reste sig snabbt upp och rusade uppför trappan och ut igenom dörren. En hel drös med män for uppför trappan, medan kungen väntade tålmodigt, till slut gick han upp efter dem. Kungen öppnade dörren och gick ut, utanför kunde han se hur skepnaden stod på murens kant, med alla sina män runt omkring.
– Där finns ingenstans att ta vägen, mina män har omringat dig. Ge mig nu ditt namn din bedrövliga tjuv! Skepnaden stod med ett rep i handen som ledde ner i säcken och tittade sig omkring, han var besegrad, nu fanns det bara en enda utväg. Skepnaden tog en blick mot kungen och hans män och uttalade sin sista mening.
– Min käre kung, mitt namn är..
Där avslutade han meningen, tog ett steg bakåt och föll utför muren, ner mot mörkret av slottsgården och vallgraven.