Första dagen i gymnasiet. Allt är annorlunda. Människorna,miljön,undervisningen till och med maten. Inget är som förr.

Vi skulle samlas i ett rum utanför aulan klockan 09:00. jag kom en kvart innan för att verkligen vara säker på att jag hade hittat rätt.
När jag kom fram till rummet och klev in så mötes jag av en tystnad, tjock som en envis morgondimma

Människorna som redan var i rummet stod upptryckta mot väggen som att dem hade blivit fast häftade. Med mobilen i handen naturligtvis. Deras ögon var fullt fokuserade på skärmen så att det skulle se ut som att något riktigt intressant hände hela tiden. Men alla visste att inget intressant hände. Dem använde bara mobilen som ett sätt att komma iväg från tystnaden och tvånget dem kände.

För visst, alla som stod i rummet ville egentligen hälsa på personen bredvid. Men man vågade inte. För när man står där första dagen och nervositeten slår till ihop med en näst intill obrytbar tystnad. Då vill man bara fly därifrån.

Jag klev i alla fall in i rummet och gjorde som alla andra. Ställde mig som häftad mot väggen med mobilen i handen och spelade distraherad. Men efter ett tag så kändes det så larvigt så jag stoppade ned mobilen i jack fickan och började spana in människorna i rummet. Men jag vågade bara kolla på dem. Att hälsa på personen som stod bredvid skulle man väl aldrig våga.