enda gången jag visar genuina känslor
är när jag knullar,
den enda gången jag bär mitt egna
ansikte och visar hur den där tomma känslan
i bröstet förtär mig och jag vet inte hur det här slutar.

man tar en tyst minut, förbrukar andetag.
slagen är bara ett minne av en tid då en förnimmelse av beröring var bättre än total avsaknad av den.

svårforcerat material.

mina tankar spårar ur, börjar fundera på varför jag finns,
alla dessa minnen jag inte minns.

som i drömmen jag drömmer på natten, inga besudlade själar för
här lämnar vi ingen plats.

utan form och tid, utan syre och ljus befattar jag mig med det
absurda faktum, att vi människor talar om oss själva.

det blir som sista stunden.
när du dragit ditt sista andetag.

eller skrikit på vägen ner. i ånger. eller upprymdhet.

L'esprit de l'escalier.