Modern tyckte de var snyggt att vara smal.
Trots att andra personer gick runt på staden, byn, skogen med skrangliga, skrangliga ben, axlar och knän.
Hon öppnade tidningen, tänkte "Ja, det här är snyggt"
Vilket sorgligt nog påverkade hennes åsikter, handlingar och beslut på ett tvistat sätt som ack inte var något bra alls.

Hon blev blind av allting, förblindande sade hon utan att tänka till sin omgivning att "Ack, du är lite kraftig" "Nej, dina lår är lite tjocka, inte bra.."
Även hennes familj blev utsatt och nerklankad av henne utan av någon som helst omtanke, ack för denna modern var förblindad av samhällets ideal.
Hon kunde inte tåla att se ett endaste fettlager, det var hennes mörkaste mardröm.

För "Varför är det konstigt att tycka att smalt är snyggt?" Funderade hon.
Det är inget fel på det sa hon, alla människor har rätt till sin egen åsikt och detta tycker jag åter tusen gånger om.
Hon tittade i tidningen, tänkte för en stund igen "Ja, vad är det för fel på detta?"
Sade till sin dotter åter den dagen, "Vad är det för fel med att tycka det är snyggt att vara smal? De är normalt, det är ni som är onormala som tycker olika."
Ni som går runt där, bara går runt och beklagar er för något, något.. Sådant strunt som om någon dömer er.
Jag är sannerligen den normalaste människan i denna familjen, var hennes sista ord.
Sista ordet hon någonsin sade tills hon kapsejade in, inom sitt vansinne.