Otacksam? Jag? Jag förstår dig precis. Det var förstås
ett bra tag sedan jag skrev. Du måste förstå att jag haft
mycket att stå i. Mina dagar är fyllda av saker att göra
och det tar upp en väldigt stor del av min tid. Bara att
tänka på alla dessa göromål

som fyller almanackan gör mig trött. Köpte fyra böcker
idag i matvarubutiken, det var rejält tufft där inne. Var
tvungen att tränga mig för att komma åt en förpackning
med mjölk. Sedan måste jag värja mig för två kvinnor
som var på väg åt mitt håll.

De kom så nära mig som tre meter och det från två håll
samtidigt. Det var en riktig pärs och då talar jag ändå
inte om hur det var att stå i kön till kassan och komma
ihåg att jag ju hade råd att betala kontant, trots att jag är
så van vid att snärta upp kortet

och knappa in min hemliga kod. Sedan kopplade jag
vant på autopiloten medan jag tog mig ut ur centrum.
Jag skall inte trötta dig med detaljer om hur knepigt
det var där inne men sedan var jag plötsligt som genom
ett under hemma och forcerade

porten med kodnyckeln och låste upp ytterdörren bara
för att finna att det kommit mer reklamblad under tiden
jag varit borta. Livet är sannerligen fyllt av strapatser.
Väl inne i köket ringde telefonen och gjorde mig oerhört
stressad. Men jag fann mig strax,

svarande att jag var upptagen och att jag skulle ringa
upp vid tillfälle, packade upp vindruvorna, mjölken,
fläskytterfilén, det syrliga brödet samt några andra
småsaker. Sedan jag försiktigt slutit dörren där och då
till kylskåpet, som vore det ett

kassaskåp med känslighet mot stötar så att inte larmet
löste ut, fattade jag mod och ringde upp mitt underbara
försäkringsbolag. Det var visserligen en vän som ringde
förut, men jag var bara tvungen att klargöra några saker
först. Det blev ett samtal som

fick svetten att bryta fram i ansiktet och på ryggen. Jag
fick till slut reda på att de inte ville ha några mer pengar,
det var för nu åtminstone. Jag drog en suck av lättnad
och lade på luren. Då kom jag på att jag hade några
andra viktiga saker att stöka undan.

Så när jag kom ut från toaletten satte jag på en kopp hett
och tog några skorpor till, bara för att lugna mina skakiga
nerver. När jag kommit ner på som jorden igen slog jag en
signal till min kompis och vi kom överens om att mötas i
helgen på det vanliga stället.

Det vill säga i min lägenhet. Han skulle komma hit för litet
fotografering. Jag tar alltid fler bilder än en så att man vet
att åtminstone någon av dem blir bra. Han skulle ha boken
med sig som jag skulle fotografera. Det vi i övrigt så kom
överens om var att ta en titt på

mina böcker i serien 'En bok för alla'. Det var en sådan solid
överenskommelse. Det bästa med detta livet är att det är så
spännande och att varje dag erbjuder så många möjligheter
till äventyr. Nyss drack jag ett glas mjölk. Tog mig ut i köket
genom att smyga mig tyst ut i

hallen och sakta avancera mot köket. Mjölkpaketet stod
fortfarande i dörren till kylskåpet, precis där jag lämnat
den förut. Jag lyfte ut det med en svepande rörelse och
ställde det på köksbordet. Sedan öppnade jag ett skåp
där jag förvarar glasen.

Såg på dem och valde sedan omsorgsfullt ut ett stort blått
glas med reliefer i form av segelbåtar. Med van rörelse fyllde
jag glaset till tre fjärdedelar och ställde tillbaka mjölken i
kylskåpet. Lät dörren glida igen med en närapå ömsint
rörelse för att inte skrämma

dammråttorna på skåpets baksida. Därpå lyfte jag upp
glaset och tog mig vacklande ut ur köket samt rörde mig
sakta genom hallen tillbaka till vardagsrummet. Jag var
uppfylld av ett förväntansfullt rus, ännu en gång då jag
åter skulle få njuta den kalla

drycken väl nersutten igen i favoritfåtöljen. Att leva livet
som om varje ögonblick kunde vara det sista, var något
jag läst eller hört nåjgonstans och jag försökte verkligen
följa det möjliga rådet så gott jag bara kunde. Få saker i
världen gör just det intrycket.



(Denna underbara text direkt ur någon medelsvenssons liv,
som det kunnat varit om jag bara haft just tillgång till
ett kylskåp med iskall mjölk. Tyvärr är jag överkänslig mot
just kall mjölk. Texten har legat i utkast sedan 2013 11 02)