Ibland kommer döden så nära

att jag känner en isande vind

som lyckas radera det skära

som vanligen färgar min kind.

I går for Han runt med sin lie

på gatorna i vårt kvarter

när Domaren räknat till tie

så levde min granne ej mer.

På TMC går Casablanca

med Bergman och Bogart i par

en film som de flesta vill ranka

till filmkulturarvet vi har.

Jag känner mig blytung i sinnet

och sörjer den vän som gått bort.

Filmhjältar, de lever i minnet

trots att deras liv blev rätt kort.

Men vanliga, dödliga grannar

de lämnar sitt liv utan knyst.

Nu sitter jag här och förbannar

att livet kan ända så tyst.

I bakhuvudet hörs en stämma

som manar mig att ta det lugnt.

Det finns ingen väg att bestämma

när liv går från komma till punkt.

Jag suckar och grubblar jämväl

och höjer mitt glas till farväl