En av de första tankarna som slår mig när jag läser Andrzej Tichýs roman Sex liter luft är att handlingen som berättas baklänges kan jämföras med filmer som Memento. Där vi får veta baklänges vad som hände till den punkt då huvudpersonen tappade minnet. En annan film är 21 gram där regissören delvis låter handlingen gå baklänges. Tre livsöden vävs samman på ett dramatiskt vis. I både 21 gram och sex liter luft sker det som skall ske och allt som sker pekar fram till det ofrånkomliga fallet, precis som i ett grekiskt ödesdrama. Man kan alltså inte göra något för att förhindra händelseförloppet även om man skulle vilja. En renande verkan som kan komma efter det mörka precis som just i det grekiska ödesdramat.

Berättelsen är inte traditionellt episk. Den är istället en medveten komponerad skildring av ett tillstånd som ofta kretsar kring det fysiska dvs. det kroppsliga. Det finns en poetisk klang i denna berättelse. Den återkommer i kontrapunkterna, i rytmen i Ivan och vännernas repliker och i beskrivningen av Ivans tillvaro efter att han lämnats ensam kvar. Vårt oåterkalleliga upphörande är ett tillstånd skulle jag vilja påstå. Det är människans villkor var hon än befinner sig i världen.

I en intervju med Tichý berättade han att han hade gått på ett musikgymnasium och spelat gitarr i ett rockband. Senare hittade han dock lyriken och började skriva romaner.
Det märks i Sex liter luft att musiken fortfarande spelar en stor roll eftersom han blandar denna med lyrik, rytm och språk. I de delar av boken som kallas kontrapunkter flödar mångstämmiga röster. Han upprepar hela sektioner som t.ex. soprummet och dess sjukligt gröna färg och just detta soprum har mer eller mindre betydande variationer. Han repeterar ord och man kan fråga sig varför. Är det för att vi ska fästa extra stor uppmärksamhet på detta och försöka ta till oss dess mening? Det är i alla fall så jag tolkar detta.

Ett ämne som jag känner fortfarande är aktuellt, trots att romanen publicerades 2005, är invandrarens isolation. Ett grått ghetto i förorten som rent teoretiskt kan finnas överallt i världen. Det kan beskrivas mer som ett tillstånd än en plats. Ivan, som är huvudpersonen är fast i denna lilla värld och börjar långsamt och nyfiket men ändå försiktigt att undersöka den. En skrämmande men samtidigt fascinerande bild av Sverige där man bland annat inte kan visa sina verkliga känslor i det tuffa killgänget som Ivan tillhör.
Man kan inte vara sig själv utan alla spelar en roll. Boken ger en bild av hur det är att vara tonåring i gränslandet mellan barn och vuxenvärlden. Ivan är ofta destruktiv och våldsam då det är en sådan omgivning han lever i. Jag får känslan av att Tichý använder sig av klichéer med tanke på att det här gänget är småkriminellt. De stjäl bilar och vissa åker fast och hamnar i fängelse. Jag kan inte låta bli att tänka på stadsdelen Rosengård i Malmö när jag läser detta. Vem ska ta ansvaret för att det ska bli en förändring i positiv riktning? Vem bryr sig om ungdomarna och försöker möta dem i deras verklighet?

Man kan fråga sig varför huvudpersonen i Sex liter luft har fått för sig att alla människor är borta. Om det är på grund av att han har en sjukdom eller om det kanske handlar om att han inte kan nå fram till dem? Att han helt enkelt inte kan kommunicera ordentligt med andra människor och att människorna som försvann inte heller kan nå fram till Ivan.
Jag tolkar det som att Tichý vill visa oss hur invandrarnas situation kan se ut. Att vara totalt hjälplös, ensam och utlämnad och känna att man inte hör hemma någonstans och är avskuren från riktig gemenskap med sin familj och vänner i hemlandet. Att man helt enkelt slutar att existera för världen utanför och lämnas kvar i sin utsatthet.

I ett virrvarr av röster kan vi aldrig veta vem av dem som talar. Går de omkring i förorten och letar precis som Ivan fast i en annan dimension? Men man kan ändå fråga sig om Ivan skulle kunna vara vem som helst av oss. Trots romanens absurda och surrealistiska atmosfär finns det ändå som jag känner en stark verklighetsförankring. Skulle inte någon av oss kunna råka ut för det som några av invandrarna i Sverige gör? Tänk om vi hade tvingats fly till ett annat land och blev totalt isolerade bland annat på grund av kulturkrockar och rasism. Skulle någon eller några vilja hjälpa oss då i vår utsatthet och känna medlidande? Visst finns det människor som bryr sig men frågan är om man har turen att träffa dem.

Kaninen i soprummet fångar både mitt intresse och min uppmärksamhet. Vad spelar den egentligen för roll? Rummets beskrivning upprepas flera gånger. Kan kaninen ha något med Ivans pappas självmord att göra? Vid ett tillfälle ser Ivan sin pappa sitta i soprummet och klappa kaninen. Jag gissar att detta är efter hans självmord. Ändå kan Ivan tydligt se honom och hjärtat slår fortfarande. Kanske ser Ivan illusioner. Det får mig att tänka på en dikt av Bo Setterlind som handlar om en hare som symboliserar döden. Har kanske Ivan läst denna dikt men istället tänkt sig en kanin? Ingen annan än han själv kan se kaninen och den kommer bara fram när han är själv i soprummet. Senare undrar Ivan vad det är för en kanin och bestämmer sig för att döda den med sin kniv. Här får man får inga givna svar och får gissa sig fram. Det finns säkert någon/några läsare som kan finna detta frustrerande. Men jag tycker personligen att det är spännande att man får bilda sig sin egen slutsats och att det ger verket en filosofisk känsla. Har kanske Ivans svåra barndom/ungdom där han tvingats att ensam ta hand om sin mamma efter pappans självmord gjort att han har blivit psykiskt sjuk?

Det finns inget rätt eller fel i våra tolkningar och synpunkter. Dock har Tichý sagt i 2005 års Svensk bokhandels vårboksnummer att det handlar om vårt oåterkalleliga upphörande. Jag själv får känslan av att kaninen spelar en stor roll. Varför skulle man annars återvända till den upprepade gånger? Och vilken roll spelar egentligen alla katterna, fåglarna, insekterna och solen som är kvar? Varför valde Tichý titeln Sex liter luft till sin roman? Kan det ha att göra med att vi behöver luften för att andas? En symbol för livet? Samtidigt kan vi ibland av olika anledningar ha svårt för att andas.

Jag tänker på när Ivan ligger i sängen och knappt kan dra några andetag för att det gör så ont i bröstkorgen. Och luften gör att saker kan brinna som t.ex. när Ivan och vännen Vlad är i byggnaden som ska bli ett ålderdomshem. Vlad tänder eld på några gula rullar. Senare säger Ivan; ”Vi skulle egentligen öppnat fönstret så att det kom in mer luft, du vet elden behöver luft, det brinner mer då”.
Luften behövs ju för att vi människor, djur och växter ska kunna leva på jorden och för att just elden ska kunna brinna.

När man har läst ut Sex liter luft känner man en slags inre lättnad över att man har lyckats ta sig igenom hela boken till den sista sidan. Det är då man kan slappna av efter att ha känt en spänning inom sig och över den intensiva drivkraften som flödat genom hela romanen. Man kan helt enkelt dra ett djupt andetag igen och kanske nå den fulla lungkapaciteten som just är på sex liter för en vuxen människa.