Jag rycker till när mamma smäller igen boken och går ut.

Själv föser jag ner alla böcker på golvet och slungar iväg pennan mot den stängda dörren.

Först då kommer tårarna.

Jag gråter över mig själv, det fula äckliga problembarnet som förstör livet för hela familjen.

Och jag gråter över mamma som aldrig får någon fritid.

Jag gråter fortfarande när hon kommer tillbaka och håller om mig.

Jag vet så väl varför jag gråter, men varför gråter mamma?