...men gör än mer fantastiska tavlor. När
jag jobbade vid järnvägen lyckades jag på
ett enda år få elva tåg att spåra ur och fem
tåg att nödstoppa mitt ute på linjen i
närheten av Nässjö.

Mina andra målningar har jag visserligen
haft hängande i ett galleri på en bakgata i
Stockholm. Det är en gata med tre bagerier
och ett café samt ett konditori som även
tillverkar glass till celebra kunder.

Skitdyr glass som jag personligen även anser
smakar just skit. När jag blev anställd på
regeringskansliet så stannade jag där i två
och ett halvt år, favoriserad till att fortsätta
vara anställd.

Men utan andra uppgifter än att stå till tjänst
som uppassare då ministern var alldeles för
upphetsad för att kunna ta emot delegationer
eller utföra något verkligt arbete. Jag servade
ministern som en flygmekaniker

skulle ha servat en stridspilots flygplan. Det
var en hård och strapatsrik tid delad mellan
kontoret i huvudstaden och olika hotellrum
världen över. Tänk er själva att tvingas låtsas
arbeta seriöst för en person

på ministernivå. Man blir inte tagen för att
vara seriös, varken på jobbet, hemma eller
utomlands. Alla kallar en för hora, utan att
verkligen mena det. De menar bara att jag
säljer mig till som högstbjudande.

Inte helt fel i och för sig, men i hjärtat är jag
ju konstnär och skulle ingenting hellre ha
önskat än att ha blivit erkänd för mina tavlor.
Ja, de hänger fortfarande i det där galleriet
men eftersom det var en

resebyrå som gick i konkurs och jag inte
kunnat förmå mig att ta ner skylten så är
det ingen som begriper att det är ett galleri.
Och alla som går in i butiken tror att de har
gått fel. Så jag har bara sålt

ett tiotal tavlor på fem år och alla har blivit
köpta av en man som jobbar åt städfirman.
Ett tag försökte jag mig på att vara skoputsare.
På stadens centralstation men det var ingen
som ville få sina skor putsade

eftersom jag inte hade en aning om hur man
putsar skor och verkade sakna rätt utrustning
dessutom. Ingen hade talat om för mig att det
inte räckte som referenser att ha sett en
skoputsare i en gammal agentfilm

från femtiotalet. När en kvinna övertalade mig
att jobba extra som chaufför visste jag inte att
hon redan hade tre chaufförer och att allt hon
ville att jag skulle göra var att stå bredvid den
framkörda bilen då hon hade sina fester.

På vintern var det verkligen svinkallt ute och
på somrarna regnade det ofta på kvällarna,
blixtar korsade himlen och det blåste kallt från
havet. Hennes lilla stuga låg just vid havet. En
sådan där kåk det är lätt

att gå vilse i för att den liknade ett slott i något
engelskt grevskap. Jag skulle gärna kunna säga
att jag lever och kunnat leva på min konst. Men
sanningen är att jag får mina främsta inkomster
genom att spela på hästar.

Det har givit mig en minst sagt resande karriär.
Jag har vunnit och spelat bort stora pengar fler
gånger än jag kunnat hålla reda på. När jag först
fick jobb med att måla staket var det mer eller
mindre av misstag.

Jag skulle egentligen bara träffa en kuf någon-
stans utanför Norrtälje när jag blev tagen för
att vara målare. Jag kom klädd i en snygg
kostym men var en smula nyfiken av mig så
jag gick ner till båthuset

och råkade hamna i plurret under mina försök
att få reda på hur att resa med båt. Därefter
var jag tvungen att få av mig kläderna och
hänga dem på tork och allt jag hittade var
någon sorts skitig overall

och gick upp till huset för att förklara mig
men hann inte säga mycket innan det stacks
till mig en hink med någon ruskig rosa nyans
och en bred pensel samt order om att inte
sluta förrän jobbet var klart

och så kunde jag gå bakom huset för att
komma in en sidoväg och få mig ett mål
mat samt ersättning för jobbet. Det var
då jag fick sådan värk i ena armen att jag
senare samma vecka blev tagen

för att ha spelat för mycket tennis, i ett
sammanhang då jag gick in på Grand i
stan för att ta en kopp fika tillsammans
med en ordonnans vid staben som jag
lärt känna när jag var över dit

för att avlämna ett litet rött paket med
gröna snören. Jag jobbade som stadsbud
ett tag och det utan att ha status som äkta
stadsbud. Tjänsten bara kallades så, då
jag i själva verket jobbade åt

en man som jag aldrig fick veta fulla namnet
på. Det var någonting italienskt tror jag och
det var egentligen en tjänst till en kusin till
mig som hade ett helt gäng med konstiga
bekantskaper och som fixade

jobbet åt mig. Det gick ut på att hämta saker
på märkliga platser vid alla tider på dygnet,
ta taxi och sedan leverera till olika personer
på hotell och andra ställen. Jag tycker det
har blivit alltmer besvärligt

att spela på hästar numera. Det finns för
många olika banor och spel att hålla reda
på. Och fast jag har olika system och de ger
fantastiska summor då och då i vinst så
verkar jag också ha en förmåga

att göra av med pengar i nästan samma takt
som de kommer in och det gör att jag tar
nästan vilka uppdrag som helst ibland för
att hålla mig flytande. Jag har ingen egen
kvart utan sover där jag kommer

åt och ett av mina mer frekventa ställen att
sova på är faktiskt ett fartyg som ständigt
ligger vid kaj mitt i stan och heter af Chapman.
Ett på sitt sätt systerfartyg med ett snarlikt
skepp i vattnen kring Finland.