Midvinternattens snö är tjock
döljer den sargade Jorden
Tomten knäpper sin vadmalsrock
gammal och fransig vorden.
Månen som blott vill förmedla frid
döljs bak en slöja av koldioxid
Tomten, den gamle bohemen
tvingas att granska problemen.

Står där så trött vid ladans dörr,
trött på att se allt elände.
Undrar som många gånger förr
över vad det var som hände.
Skogen, förr rik på gran och fur
ligger nu avbarrad, kal och sur.
Sörjer fast det ej lär båta
ens för en tomte att gråta.

För sin hand genom skägg och hår
skakar på huvud och luva.
Minns ju allt som det var i går,
minns varje träd och tuva.
Våndas över det dystra dråp
som ödelägger den biotop
människan valt att förråda.
Allting är sorgligt att skåda.

Går till visthus och redskapshus,
fulla med svindyra klappar
som lär framkalla ett glädjerus
bland ungar som neurotiskt zappar
mellan kanalernas julutbud:
mycket om våld, ganska lite om Gud.
Handlarna glädjas dock över
kassorna, fyllda med klöver.

Tomten klättrar till ladans loft
kramar där om lilla frugan.
Känner hur vörtbrödskryddornas doft
har ockuperat stugan.
Helgens ursprungliga äventyr
har så utplånats att tomten spyr.
Torkas dock ren på sin haka
av hans förtvivlade maka.

Förr kunde hon ofta tala om
månget ett julaftonsminne.
Intet likväl om längtan, som
rör sig i tomtens sinne.
Genom en springa i ladans vägg
lyser månen på gubbens skägg,
strimman på skägget blänker,
tomten grubblar och tänker.

Tyst är tillvaron, tyst och kall,
livet där ute förfelat.
Tomtemor tycker, i alla fall
att hon och maken har velat
rädda den helg som ej ens som en dröm
överlevt tidens förfärliga ström,
undrar, hur allt gick åt skogen
dryftar nu detta på logen.

Midvinternattens köld är vek
stjärnorna gnistra och glimma.
Vem kan sova med detta svek
ens under morgontimma?
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser smutsvit på ensam gran,
snön lyser smutsvit på taken.
Tomten är sorgset klarvaken.