Du beundrar vägen jag tar

Som för mig är min flykt

Du beundrar min frihet

Som för mig är mitt fängelse

Du beundrar min dans i solen

När det är månen jag beundrar


Men den insikten hjälper föga
Då spåren redan är satta
Jag vandrar på min stig som jag själv trampat upp
När de andra stigarna glänser med sin skönhet mellan träden

Men rädslan för mörker stjäl min beslutsamhet om att ta mig dit

Så jag fortsätter att fånga fjärilarna

som jag själv har placerat i min trasiga håv av avlägsna drömmar


Jag ser mina tagna steg och trampar dom igen
Denna stigen var den bästa stigen
Den var vass av allt som sa emot, hård av utmaning och mjuk av belöning
Den lös av stolthet
Tills hålen i skorna blev förstora
Och saknadens hugg högg nya hål


Vardagens lagar och tvång har slått rot i allt för många
Så jag vandrar kvar i tagna steg
i rädsla för ensamhet