Medveten om hur sekunderna flyter förbi,
lyssnar jag till smattrandet av regnet
när det träffar taket.

Jag älskar det sättet ljudet spelas
inuti mitt huvud,
nästan som en ljuvlig melodi,
en sorglig sång.

Tonen fortsätter att upprepa sig,
om och om igen.

Jag ligger vaken
och skriver ditt namn
i taket,
endast med hjälp
av toppen av mitt pekfinger
och en gnutta fantasi bläck.
Jag rör fingret i alla riktningar
och målar otaliga bilder,
som endast uppenbarar sig
för mina ögon.

Den här sängen känns så kall,
så tom.
Jag saknar din värme
och den tröst din beröring skänker mig.

Jag kan inte sluta viska,
kan inte sluta prata för mig själv.

Låt mig gå, jag ber dig
låt mig vara.

Hundratals tankar passerar
genom mitt huvud,
likt floder utan varken början
eller slut.
Minnen, så många
minnen,
som ett fotoalbum med
oräkneligt många bilder.

Jag känner mig så ensam,
likt ett spöke,
existerar jag ens i dina ögon?

Jag vrider och vänder mig från en sida
till en annan,
i ett försök att stilla mina
tankar,
i ett försök att återgå till hur
det en gång var..stillsamt..tryggt.

Låt mig gå, jag ber dig
låt mig vara.

Allt jag vill är att springa bland fälten,
simma i havet,
sväva i bland molnen.
Men mina ben värker av tröttheten,
och mina lungor är utmattade,
bara jag försöker ta mig ett andetag.
Mina armar är allt för korta,
för att jag ska nå upp att grabba tag i himlen,
så jag hade kunnat sväva bort.

Låt mig gå, jag ber dig
låt mig vara.
och jag hade kunnat upprepa den meningen
hundratals gånger.
Jag hade ändå saknat dig dock,
som en vissen blomma saknar
regnet,
som månens enda önskan är
att få vidröra jorden,
men det är inte gravitationen som
drar mig till dig,
det är någonting äldre,
någonting långt mer mäktigt,
nånting som inte känns
logiskt.

Snälla,
jag ber dig,
låt mig få gå,
låt mig bara vara.