Jag har försökt skriva den här dikten i flera dagar.
Jag fattar tag i pennan, men det bara känns
Tomt..
Till skillnad för vad som bor i mitt hjärta;
Hur gör man,
hur talar man kärlekens språk
när tungan är tung
av allt för många ord,
men inte alls tillräckligt.

Det snurrade runt i mitt huvud,
när jag försökte fundera ut mitt syfte,
varför jag är här,
vart jag hör hemma;
ställde frågor till gudar som inte brydde sig tillräckligt för att lyssna.

&

Jag trodde aldrig på att det fanns själsfränder,
men du har fått mig att se saker i ett annat ljus,
saker som jag aldrig trodde fanns;

Paradiset,
finns i dina ögon.
Mitt sanna hem,
finns i din famn.
Du gav mig den inre frid jag har kämpat för att hitta,
Jag antar att detta är vad det innebär
att känna livet i varje andetag.

Så säg mig om du hör det också,
hur våra hjärtan slår som ett,
för du har fått den här poeten att stamma,
nästan mållöst,
låter jag mig brytas ner av glädjen,
och för varje tår jag fäller
är ett ord som inte kan lämna mina läppar.