Om jag hade vetat, att mörkret var så ytterligt kompakt, hade jag kanske aldrig släckt lampan den gången.
Jag hamnade i en helt oväntad situation. I en sådan man har svårt att krångla sig ur.

Och inte vet jag var hon kom ifrån – sådant gick ju inte att se i detta totala mörker, även om jag hade tyckt mig höra ett stilla sus av vingar någonstans uppifrån och en suck just i det ögonblicket ljuset försvann.

Men som i en hallucination bara fanns hon runt omkring mig. Både som kroppslig närvaro mot mig. Som läppar. Höfter. Som bröst. Men också som doft. Som viskning. Som andeväsen.
”Herregud! Vad är det som händer!” sa jag. ”Jag är en gammal man. Jag är gift! Och det är inte så lätt att motstå dessa varliga händer!”

En mjuk stämma andades en viskning i mitt öra:

”Var inte rädd. Jag är här för att hämta dig. Vi skall flyga bort på mina vingar. Men den som sänt mig önskar att du skall förstå, att du är värd tröst och värme, innan du far. Så ta emot en sista jordisk omfamning. Ta emot ett sista smek. Du får smaka mina bröst och min kyss. Men sen drar vi, du, min kära!”

Helt förvirrad famlade jag, fumlade jag men hann ändå nudda något himmelskt.

”Se där! Du kunde ännu styra dina händer! Nu flyger vi!”