Finns det någon mer ärlig känsla
än att känna sig fullkomligt miserabel?
Så där fullständigt jäkla misslyckad
och omotiverad.

Att man bara vill gå och gömma sig
och glömma att man alls blivit född
till världen
som bara vill jävlas med en?

Tja. Kanske är det nödvändigt ibland
att få krypa till korset och bara må pyton.
För när det sedan vänder igen
och stupar fullständigt ner

sådär en hundra meter eller så
ner i vågorna och ute till havs
skavas mot klippor i bränningarna
så kan man lära känna sig själv

på ett sätt man dessvärre behövt göra
många gånger förut. Precis då när man
inte tror det kan bli mycket värre
och kallsuparna kommer upp igen