Just den dagen när dimman just skingrats men snöstormen var i antågande stod du på knä i snön och tog av dig björnskinnshandskarna. Nåja, de var i och för sig imiterade men väldigt välgjorda och värmande. Du stod i begrepp att befria en hare ur snaran du lagt märke till då du stannat till mitt under din härliga skidtur mellan fjällen. Snö, du älskade ännu snö på den tiden. Det var en härlig tid helt enkelt. Du var fortfarande inte trettio fyllda. När du förstod att snaran innehöll en hare skyndade du dig fram till den för att söka befria djuret i den i tid. Tyvärr var du för sent ute och du förbannade den som satt ut fällan. Sedan såg du upp i skyn som om du anat stormens och snöfallets ankomst. Du lyssnade som efter ett ljud som skulle kunna uppfattats bara du ansträngt dig aldrig så litet. Men så mindes du. Snaran var din egen. Du hade satt ut fällorna för att kunna överleva vintern. Du vände blicken bakåt och såg på dina röda skidor. Hade någonting förändrats? Kanske hur solens ljus fick snön och hela omgivningen att skifta färg.