Det är som att jag fastnar,
i ett nät av glömda drömmar,
som jag aldrig kommer loss ifrån,
och som lockar fram mina tårar.

Jag sitter där och väntar,
på en spindel som aldrig kommer,
han tittar på mig hungrigt,
han vet att jag mår dåligt.

Den där spindeln,
han är som livet,
som för mig ibland blir mörkt,
hoppas att mötet med honom håller mig stark.

När jag sitter fast i nätet,
är det ingen som ser eller hör,
ingen som skulle sakna,
om det blir så att jag dör.