Hon hette Ayan och hennes fingrar var krokiga som på en gammal gumma. Hon plockade loss bitar av sitt bröd och använde sig av det när hon åt, besticken låg vid sidan av tallriken och jag vet inte om hon hade sett dem eller om hon bara inte var van vid att använda dem. Alla barnen tittade på henne och fnissade men det var läraren som röt ifrån; ”här äter vi faktiskt med gaffel och kniv!”
Ayan slutade tugga och tittade sig omkring. Det hade blivit tyst runt bordet och alla betraktade henne förväntansfullt medan hon med kladdiga fingrar plockade upp gaffeln och började peta i sin mat. Hennes hand darrade och hon fumlade med riset på tallriken. Jag glömmer det aldrig, fast det var så länge sedan.

Ayan var ifrån somalia, hon fick gå upp och visa med pekpinnen på världskartan.
De andra somaliska flickorna i klassen berättade att de tyckte hon var konstig, hon var ifrån en liten stad de aldrig hört talas om förut och de tyckte att hon pratade underligt.
Jag tyckte också att hon var konstig, hon var lång och gänglig och såg ut som en trasdocka när hon gick, sen satt inte hennes tänder som de skulle heller.

Ayan fick vara med ibland, men bara om hon fogade sig efter våra regler. När vi lekte kurragömma fick hon alltid leta men aldrig gömma sig, likadant var det när vi lekte kull. Hade vi något hyss för oss såg vi till att det var Ayan som utfört det så att vi sedan kunde skylla på henne om någon lärare fick tag på oss.
När vi var uttråkad och ville bråka var det henne vi frös ut. På vintrarna kastade vi ibland snö efter henne medan vi skrek så elaka saker att håren reser sig i nacken när jag tänker på det idag.

När man själv var utfryst var det Ayan man sökte sig till för man visste att hon alltid var ensam och törstade efter sällskap. När vi var själva var jag snäll mot henne då hon alltid var snäll mot mig. Det var så mycket svårare att vara elak när man bara var två.
Kanske var det likadant när hon var ensam med de andra.

En gång pekade hon på sina fingrar och sa ”mina fingrar, mycket ont”. Hon hade bara bott i Sverige i några månader då. Jag frågade varför hon hade ont och hon svarade kort ”min pappa, han är mycket elak”. Jag frågade inte mer men bara ett par dagar senare förstod jag vad hon menade. Vi bodde i Husby och Ayan bodde i ett stort lägenhetshus inte långt ifrån mitt. Det var sommar och vi hade för en gångs skull en ganska trevlig dag tillsammans. Jag, E och Ayan bestämde oss för att fråga våra föräldrar om vi fick vara ute lite längre än vanligt den kvällen.
Det här var på den tiden då barn sällan ägde egna mobiltelefoner och därför gick vi istället mellan husen där vi bodde för att rådgöra med våra föräldrar. Efter att vi fått klartecken ifrån min och E:s föräldrar gick vi hem till Ayan.
Vi väntade på loftgången utanför lägenheten hon bodde i medan hon låste upp och gick in.

Efter bara några minuter hörde jag att hon skrek. E och jag tittade ängsligt på varandra och jag tryckte mitt öra mot dörren för att höra bättre. Strax därpå hörde jag en mansröst och ljudet ifrån slag som träffar bar hud, dörren flög upp och kvinnan som måste ha varit hennes styvmamma stirrade argt på oss, ”Gå! GÅ!” skrek hon och vi sprang hela vägen hem till mig utan att vända oss om en enda gång.
Jag glömmer det aldrig, fast det var så länge sedan.

Några månader efter den incidenten försvann hon plötsligt. En dag var hon bara inte där. Jag vet inte hur många det var som lade märke till hennes frånvaro men jag minns att jag inte brydde mig nämnvärt. Ayan var borta, och? Hon var ändå inte rolig.
Det skulle dröja flera år innan jag tillslut insåg hur fruktansvärt elak jag och alla de andra flickorna varit mot henne.


Kanske hann karma ifatt mig. I högstadiet var jag en av de mest utstötta eleverna på hela skolan, till och med en av lärarna brukade stämma in i de andra elevernas hånfulla pikar mot mig.
Det var först då jag började tänka på Ayan igen. Då tänkte jag inte på hennes krokiga fingrar och böjda rygg, det var hennes varma ögon jag mindes. För Ayan hade verkligen alltid varit snäll mot oss, trots att vi alltid varit så elaka mot henne.