jag har vandrat i nysnö med stövlar till brevlådan idag, fyrahundra meter bort.
på tillbakavägen med tidningen under armen möter jag mina egna spår. fyrtiosexornas sulavtryck är tydliga och de är förbundna med varandra genom svagt elipsformade släpspår från stöveltån, som uppkommit vid benens något svängande rörelser framåt i steget.
spårslingan vindlar aningen och liknar i större skala - fast utan klor - såsom det ser ut där kråkor gått i snö.

en kråka vaggar något i gången. och i solsken ser jag av min egen skugga, att jag rör mig på liknande sätt, vaggande.

man är alltså inte bara en krutgubbe och en gammal uv.
man går med kråkstuk också.
"kraa, kraa!"