det är alltid samma förunderlighet över det
samma fascination
att
varje år
varje vinter
hur hopplöst det än har känts
så får man ändå uppleva
att det gror under vintertäcket

jag gråter
och endorfinerna befriar min hjärna
när jag åter ser snödroppsknoppar
och vintergäck
tränga upp genom snön