Jag reser, inte bara för att ta mig till arbetet. Jag har alltmer kommit att arbeta för att kunna få resa till och från detta arbete. Trots att jag i början då jag först fick anställning, reste för att komma till arbetet.

Det finns resor och så finns det resor. Ungefär på samma sätt som det finns kärlek och kärlek eller konst och konst, utöver konstnärer och konstnärer.

En del konstnärer målar så att håret på armarna reser sig, eller så att hjärtat tycks vilja sjunga och ropa ut sin lust, över att finna sådan attraktion.

En man fick mig en dag att själv söka upp en speciell konstnär, eller rättare sagt hans konst. Det var inte konstnären i sig dock, eftersom han är död. Nej, det var en bekant som ville fästa min uppmärksamhet på konstnärens verk.

Samtidigt kom jag att reflektera över min tjänst och över mina resor till arbetet. I början, som jag antyder i början av texten, var mina resor inte alls av det slaget att de utgjorde någon särskild lockelse på min själ. Det var helt och hållet arbetet som slog an toner i mitt inre.

Men allt eftersom tiden gick och arbetet gick alltmera på rutin, kom jag att börja uppskatta resorna så mycket mera. Såväl landskapet utanför tågfönstret som även det sorlande galleri av människor som varje dag fyllde vagnarna.

Den vagn jag brukar sätta mig i har dessutom den egenheten att rymma utöver fullkomliga främlingar, även sådana människor som i början var också de helt obekanta för mig men som under åren blivit bekanta åtminstone vad kommer till deras ansikten.

Och en del av dem nickar till och med igenkännande, ler eller bifogar ett 'god morgon' och kanske än mera till sitt uppmärksammande av min person. Jag har undan för undan börjat lägga bort min blygsamhet och även med mitt uppträdande visa min uppskattning över att de jag tycker mig ha en smula kontakt med och mumla några ord här som där i förbifarten.

Att resa är att leva, trots att min chef i början av min anställning hävdade alldeles bestämt att livet består till största delen av arbete och att detta arbete upptar även en del av fritiden, åtminstone i ens tankar. Att börja ledigheten är då bara början på slutet av ledigheten eftersom längtan efter att börja arbeta igen tilltar ju längre ledigheten skrider mot sitt slut.

Jag kunde inte annat än hålla med om den saken eftersom arbetet är en social miljö i många fall och det finns gott om möjliga tillfällen till att bekanta sig med människor och kanske, i sällsynta fall, erbjuder ett kontaktnät och möjligheter till vänskap.

Så var det också för mig de första åren. Men som sagt, det skulle ändras med tiden. Nu är det den tiden då själva resandet till och från arbetet, som utgör den största frestelsen i mitt liv. Att resa till och från arbetet är en fröjd och har till stor del ersatt allt detta som tillfredställelsen med att arbeta förut gav tillfälle till.