De brukade sammanstråla ett par gånger om året, omväxlande hemma hos varandra, med övernattning. Fyra par som bodde utspridda i Göteborgsområdet och Bohuslän. Det bjöds på god mat, goda viner. Ibland hade man veritabla vinprovningar knutna till träffarna, med allt vad det innebar.

Samtalsämnen saknades inte i gruppen, vars medlemmar alla var högutbildade och alla hade innehaft anställningar därefter. Där fanns en civilingenjör, tre lärare, en professor i zoologi, en sjuksköterska, en barnläkare och en fiskeribiolog.
Alla i gruppen var beresta, alla var belästa och kulturellt intresserade. Alla hade intressanta fritidssysselsättningar. Flera i sällskapet var musikaliska, sjöng och spelade instrument och det var vanligt under sammankomsterna att man på olika sätt musicerade.
Några av vännerna var politiskt intresserade. Debattens lågor flammade under stundom, då aktuella samhällsfrågor diskuterades.

Vännerna hade nu umgåtts på det här sättet i decennier. De kunde knappt ens erinra sig, när det hela egentligen hade börjat. Men det var minst fyrtio år, som nu hunnit gå sedan de allra första träffarna. Därför fanns en del gemensamma minnen också att tala om, i synnerhet som man under en rad år tillsammans hade firat jular i Norge med barn och allt. ”Minns ni det året, då det var så kallt, att vi var tvungna att hela tiden ha någon som eldvakt under natten!”

Nu var det så, att det på senare år hade smugit sig in ett alldeles nytt ämnesområde i de gemensamma samtalen, ett ämne som börjat få allt större utrymme. Det verkade nästan som detta ämne till och med konkurrerade ut nyheter om det ena eller det andra av de egna barnens skilsmässor eller nyheter rörande sedan sist födda nya små barnbarn.
Åldern hade smugit sig in i kulisserna i denna lätt surrealistiska teater. Och från sufflörsluckan viskades nya repliker allt oftare.

”Det blir bara bättre för mig nu - efter min andra höftledsoperation. Den ständiga värken är så gott som borta”, sa fiskeribiologen.
Hans hustru –barnläkaren- hade fått svårartad ischias under det senaste året och beklagade sig över sin oförmåga att gå utan smärta. ”Jag måste ha korsett. Och så kan jag inte längre rida min häst”.

Biologiprofessorn hade inte så mycket att klaga över. ”Men både hörsel och syn försvagas långsamt. Det blir väl ingen annan råd än att jag får operera starren och skaffa hörselapparat så småningom”, muttrade han.

En av lärarna tyckte att hon hade repat sig väl efter den stroke hon haft för ett drygt år sedan. ”Det är mest att jag är tröttare. Annars går det bra” sa hon. ”Än så länge”.

Civilingenjören hade andra men nog så akuta problem och kanske sådana man inte helt obesvärat samtalar om kring bordet.
”Jag har förstoppning!” klämde han ur sig. ”Men kanske skall vi vara glada för att det inte är frågan om diarré. Förstoppning kan i varje fall inte vara smittsamt”, tillade han något skämtsamt.

Sjuksköterskan, som var yngst i sällskapet, hade knappast något fysiskt hälsoproblem. ”Men jag blir fruktansvärt trött och stressad av arbetstempot på min avdelning. Vi har för liten personal. Och snart gillar jag inte mitt jobb längre!” sa hon med en bitter suck.

”Jag har hjärtarytmi”, sa den andra av lärarna. ”Det besvärar mig på natten. Läkarna påstår att det inte är något farligt. Men jag sover dåligt och blir trött”.


Den tredje läraren hade ännu inte yttrat sig. Han övervägde om han skulle dra hela sin sjukdomshistoria eller om han skulle spara på något, som de kunde ha att tala om vid nästa träff om det vid det tillfället skulle visa sig att ingen av vännerna hade blivit bättre eller att inga nya mer eller mindre allvarliga sjukdomstillstånd hade tillstött.
Så han sa bara, att det gått bra med operationen av händerna och att han hade börjat lära sig att torka sig i röven igen efter toalettbesök. ”Min hustru uppskattar mycket mina framsteg inom det området!” avslutade han.