Jag gick länge omkring i verkligheten och trodde mig vara ensam om att vara som jag var.
Senare har jag gång efter annan fått veta att det är hur att vara människa.
Gång på gång har jag varit tvungen att revidera min uppfattning om mig själv som att ha den eller den identiteten, då någon avslöjat sig som att vara människa och samtidigt vara på det sätt som jag var.
Om och om igen har ett skal eller en hudflik, ett som hörn av min kropp eller själ blivit avslöjat som tillhörigt detta stora sällskap av likasinnade och delvis likasinnade.
Jag tänkte att om jag för upp en tioöring i näsan så kommer jag att vara den första som har gjort det, eller om jag sväljer en meter garn och sedan sakta drar ut det genom munnen så kommer ingen att ha gjort det förut.
Men alla mina försök att vara originell har kommit på skam och visat på att det har gjorts förut.
Vissa saker har jag inte ens hunnit prova på, innan det visat sig att någon annan har gjort det förut.
Sedan kom jag på det.
Det enda som ingen har gjort före mig är att ha skrivit exakt en sådan dikt eller berättelse som jag gjort.
Ingen har målat exakt sådana tavlor som jag har målat, ritat exakt likadana streck som jag har dragit med pennan mot papperet.
Det var plötsligt min identitet.
Att även om många nog har skrivit texter, målat tavlor, ritat streck i olika mönster.
Så har ingen gjort det exakt som jag har gjort det förut.
Liknande kanske, men inte exakt likadant.
Vilken befrielse.
Aaaah, äntligen fri att skapa med egna uttryck utan att sedan få veta att det har gjorts precis så förut.
Det är att vara en individ bland andra individer, ändå olik alla andra.
Vilken seger.
Sedan upptäckte, eller återupptäckte jag en sak.
Att man inte behöver samla på segrar.
Man kan göra det om man vill.
Men man behöver inte berätta om det för alla.
Inte varje gång det händer.
Man kan sjunga om det istället.