Sanningen och verkligheten
delar rum med evigheten
slumrar mellan rena lakan
med en psalmbok under hakan.

Lögnen delar rum med dikten
känner ingenting av plikten
att ha helt och rent inunder
väjer inte för en blunder.

Jag på bådas dörrar klappar
som en åsna mellan tappar
Diktens lögner tycks ha dött
Verkligheten sover sött.

Hur skall då poemet sluta?
Jag får gå tillbaks till ruta
ett och all hjälp övergiva.
Stundom är det svårt att skriva.