Så när all avgrundsdimma lagt sig ser jag hennes ögon så som de var och så som de måste sett på mig. Hans bilder fick en tydlig klarhet som fick mig att gapskratta med ömsom inbunden sorg. Det mest uppenbara hade inte varit helt synligt förrän timmarna i vånda hade tagit mig.

Så självklart. Jag är så blind. Lätthet, lurad av grader.