Vi levde livet och vattnet virvlade 
under broarna över Seine

Jag kan ännu höra orkestern på
café de Charase och deras underbar Piaf
De spelade samma musik varje eftermiddag
lagom till vår middag men du bara skrattade
gav pianisten dina blommor, och som han älskade dig!

Du, jag ville skriva det här med ord heta nog
att få dina ögon att börja glöda

men inser att vi är långt bortom den tiden
då vi sprang med vindarna över världen
och trodde att den bara var till för oss två
Långt bortom den tiden då jag verkligen brann

För det var ju så då, som när vi rymde
genom Tuelleriparken efter att ha plankat
in på Louvren, vi var ju fattiga konstnärer

På flykt

Vi la oss på gräset med en flaska absint
lite ost och ett bröd och du berättade att
tiden skapat en liten grop för oss två här

Så hade aldrig någon kvinna tittat på mig förut
och livet kysste oss med absintsmak på läpparna
just där tiden stannat för att ge oss en chans
Plötsligt förstod jag varför universum
fortsatte expandera (kanske var det spritens fel)

På vägen hem började månen gå upp och
hororna med sina sönderstuckna armar
slog ut som vissnande blommor i den
mörknande parken, men inte ens det kunde

döva vår känsla

När vi kom fram till rummet vi hyrde
såg vi ambulansen hämta pianisten från cafét
men blåljusen slogs av vid hörnet
Det fanns inget behov av brådska längre.

Kanske var det så att vår kärlek dog i en ambulans
vid hörnet till café de Charase tillsammans med
en nästan 80-årig man som i sin ungdom
en enda gång hade kysst Edith Piaf

Det var som om hans spruckna ackord varit
limmet som höll oss tilsammans den där våren
när du slutade springa med mig och vindarna
och sommaren svepte in i Paris och hösten i mig.