Det var den hundratrettiofjärde sidan på vår kärlekshistoria, och vi satt vid vattnet du och jag och väntade på skepp från fjärran. Jag kunde flaggor från nästan alla länder i hela världen och du visste spännande historier om de flesta. Du lärde mig dem allihop, men när jag försöker minnas kan jag inte en enda. Det var din röst som fascinerade mig. Jag tror det passade dig bra, för du var en sån som kunde berätta samma sak tio gånger. Du och jag, vi kompletterade varandra.

Havsbrisen smekte över de saltvattenssköljda träplankorna, och mina byxor var genomblöta av vågskvalp. Solen stod högt på himlen, det var en av de vackraste dagar i juli jag någonsin upplevt. Du var nyvaken, trots att klockan passerat 12, och vackrare än någonsin. Jag tror du sjöng tyst, men kan inte erinra mig om vad.

Jag föste min kropp närmare din, och kände din kropp andas. Jag kände dig leva. Jag blundade mot den bländande solen och viskade in i ditt öra det jag velat säga dig exakt etthundratrettiofyra gånger: "Jag älskar dig".

Du väntade ett ögonblick, som om du inte förstod. Du satt stilla, paralyserad;


"Tack"