Lycka är ett väldigt abstrakt begrepp.
Jag kan inte säga att jag vet vad lycka är.
Jag tror inte att någon annan kan säga vad lycka är,
mer än de svar man förväntar sig att få.
Kärlek.
Vänskap.
Kanske pengar.
Kanske skönhet.

Jag har inte levt länge, jämfört med andra.
Men även i min tid har jag sett hur de som har mindre är lyckligare med mindre.
En familj på åtta någonstans i världen i vilken människor äger lite kan vara lyckliga när de får lite bättre skörd än de brukar.
En ungdom i dagens Sverige vet inte vad han ska ta sig till om hans internet försvinner för bara en dag.

Jag kan inte påstå att jag är en lycklig person.
Jag lever ett liv i utkanten med korta inblickar i lyckan.
I sanning har jag sett mer lycka det senaste än jag känt på länge.
Det är jag tacksam för.
Men lycka är flyktig.
Och lycka är individuell.

Jag vet inte vad lycka är för mig.
Lycka, för mig, är något långvarigt.
Jag vet hur jag kan känna mig nöjd.
En snabb fix.
Musik.
Spel.
Men jag vet vad jag tycker om.
Att slå oddsen.
Det sällsynta.

Jag är rödhårig.
Jag och mindre än två procent av världens befolkning.
Sådant tycker jag om.
Att vara speciell.
Egen.
Jag har alltid varit stolt över min hårfärg.
Så länge jag kan minnas.
Det är en färg jag tycker om.
Den gör mig lycklig.

Det är ett svårt begrepp, lycka.
Konstigt att tala om.
Men det är viktigt för mig.
Jag är inte överdrivet förtjust i mig själv.
De som står mig nära vet det om mig.
Jag vet att jag vill vara lycklig, jag är övertygad om att jag inte förtjänar det.
Inte att ge mig själv.
Jag ser hellre andra lyckliga än mig själv.

Jag är inte en lycklig person.
Men jag är ung.
Jag har tid att nå dit.
Jag vet vad jag vill.
Jag tänker sträva efter det.