När man förlorar slaget
om vardagen
och tappar taget
och måste famna
det starkaste
man inte vet om man har
inom sig -

bara för att hålla sig kvar
som människa bland människor
helt normalt

då i detta rädslan
att man tar tag
i sitt fall
och skadar
i blindo -

"trots att uppsåt saknas
dömes den tilltalade
ändå skyldig
till skadan"

Så faller man fortare
som skuldmedveten
än djupare i sitt hav
och än mera i sin rymd
som iskall solitär
och hoppet falnar
blodet svalnar,
endast botten kan nås
och kanske fås
att studsa mig tillbaka
till mänskligheten.