”Hör upp, gässlingar! Den Stora Charterarrangören har bytt ägare och det ryktas att de skall byta reklambyrå också”, sa Gåsafar en måndagsmorgon vid vårt traditionella planeringsmöte.

Flocken lystrade genast.

Att jobba för ett reseföretag är många reklammänniskors dröm. Dels för att man får så stort svängrum för känslomässig information. Men främst kanske för att man, med lite tur, kan få åka världen runt på betald arbetstid.

Gåsafar hade aldrig långt från beslut till handling. Han ringde bums upp chefen för den svenska researrangören och fick veta att jo, de hade bytt ägare men nej, det fanns inga tankar på att byta reklambyrå. ”Vi skulle gärna vilja utarbeta ett kampanjförslag för er ändå, helt utan kostnad eller förbindelse”, trugade Gåsafar. ”Då vet ni vad vår byrå går för, ifall ni längre fram skulle vilja byta.”

Det erbjudandet föll i god jord och då tog Gåsafar gud i hågen och ringde raskt upp den nye ägaren. ”Gratulerar till förvärvet av en oerhört duktig researrangör”, fjäskade han. ”Vår byrå har fått möjlighet att, utan kostnader eller andra förbehåll, utarbeta ett kampanjförslag för att visa vad vi kan. Men innan dess skulle vi gärna vilja sammanträffa med er, för att höra era synpunkter på verksamheten och eventuella framtidsplaner som kan vara av betydelse för vårt arbete.

”En strålande idé”, sa den nye ägaren. ”Låt oss träffas snarast möjligt!”

Det visade sig att den svenske arrangören nu blivit en del i en internordisk företagsgrupp som även i övrigt sysslade med resor. Den nye ägaren var mycket meddelsam. Förvärvet var en utveckling som skulle ha tagit många år att åstadkomma genom organisk tillväxt och köpesumman var realistisk, sa han, sett mot bakgrunden att arrangören de senaste åren haft besvär med finansiering och lönsamhet.

”Det är egentligen bara lönsamheten som bekymrar mig”, förklarade den nye ägaren. ”Min uppfattning är att företaget idag anstränger sig för lite för att fylla alla stolarna flygplanen! De kan för all del ofta glädja sig åt en nittioprocentig beläggning, och då uppnår de i regel kostnadstäckning. Men jag vill åt de där sista tio procenten, för det är ju där den verkliga lönsamheten ligger.”

Hemma på reklambyrån igen sa Gåsafar:

”Det hela är egentligen mycket enkelt. Företaget har ett högt anseende, det är mycket välskött och dessutom ett av de populäraste i landet. Vårt jobb måste vara att bidra med idéer som gör dem ännu populärare och konkurrerar ännu effektivare med de andra aktörerna på den svenska chartermarknaden.

Vi skall presentera ett förslag, fullpackat med roliga och originella idéer som visar på hur man kan fylla även de där sista flygplansstolarna och de sista hotellsängarna! På de nya, fräscha idéerna vi skall bygga vårt kampanjförslag!”

”För att undvika att uppfinna hjulet ytterligare en gång, måste man känna till och acceptera att det redan är uppfunnet”.

Så sa reklamchefen för Det Stora Kullagerföretaget till mig när jag en gång presenterade en kampanj som byggde på en idé som de misslyckats med redan två år tidigare. Sedan fick jag betalt för att under två hela månader ta del av det mesta i reklamväg som de och deras viktigaste konkurrenter gjort tidigare.

Den här gången hade vi varken tid eller pengar för liknande forskning.

”Vi måste smida medan järnet är varmt”, sa Gåsafar. ”Kunden förväntar sig en presentation inom tre veckor, sedan fattar de besluten inför nästa säsong.

Lillechefen sa: ”Det är en jävligt riskabel sits, tycker jag. Gör vi fel nu så visar det direkt att vi inte gjort hemläxan”.

”Jag har redan bestämt mig,” klippte Gåsafar av. ”Så nu vill det till att vi slutar tjattra och sätter fart!”

Informationsrika databaser var ett praktiskt taget okänt begrepp på 1970-talet. Våra underlag fick bestå av en gigantisk bunt kataloger och travar av annonser från alla landets stora researrangörer. Vi bläddrade och läste tills ögonen gick i kors samtidigt som vi gjorde noteringar om vad vi tyckte var bra eller dåligt.

”Vad saknar charterresenärerna idag”, frågade vi oss sedan, men fick nästan inga användbara svar.

Det var skrämmande tydligt att ingen i vår lilla arbetsgrupp hade någon egentlig erfarenhet av charterresor. Vid de få resor vi gjort hade vi alla strävat efter att inte tillhöra chartergruppen, att inte belasta reseledarna och att inte riskera att skickas hem på grund av dåligt uppförande.

Vi tyckte alla att vi i stort sett fått den upplevelse som vi förväntat oss, och till en förvånansvärt låg kostnad.

Själv hade jag bara några månader tidigare, inför en tjänsteresa till vår italienska vitvarukund, bytt en reguljär flygbiljett till Venedig till en två veckors charterresa för två till Riccione, för mig och Elaine. De fjorton dagarna för Elaine och mig var, inklusive halvpension på hotellet, tjugo kronor billigare än den reguljära flygbiljetten, så tacka tusan för att jag var nöjd!

På så sätt fick jag trevligt sällskap på resan, en dryg veckas badsemester och ett par intressanta dagar i Venedig på köpet.

Dessvärre var vattnet i Adriatiska Havet våldsamt förorenat under de här åren, så Elaine åkte på en italiensk variant av Montezumas Hämnd. Tillkallad läkare  var mera intresserad av att klämma på hennes bröst än på hennes mage, men det kunde man ju knappast lasta researrangören för!

Elaine var fortfarande krasslig när vi bilade de trettio milen upp till vitvarufabriken. Vi rastade vid snart sagt varje bensinstation för att besiktiga deras moderna bekvämligheter och köpa färskvatten, som var det enda Elaine kunde förmå sig att inmundiga. Resan tog därför längre tid än planerat och när vi kom fram möttes vi av en orolig marknadsdirektör som tänkt överraska oss med en välkomstmiddag på hotellets restaurang.

Elaine kunde av uppenbara skäl inte delta, men marknadsdirektören log deltagande och sa att han gärna väntade tills jag hunnit installera henne i hotellrummet.

Den bröstfixerade läkaren i Riccione hade skrivit ut en medicin i form av så kallade stolpiller. Dessa var nu slut utan att symtomen avtagit och jag såg mig ingen annan råd än att ge mig ut i den lilla norditalienska staden för att leta upp ett öppet apotek. Jag fann marknadsdirektören i hotellets bar där han satt med en mörk skönhet och två glas Fernet Branca framför sig. Han förstod så väl och väntade så gärna. Och den mörka skönheten meddelade att det låg ett apotek ganska nära, bara gå till vänster och titta efter Farmacia-skylten efter ett par kvarter, på höger sida av vägen.

Det första apoteket jag fann visade sig vara ett kvarter byggrester, men alla människor jag mötte var mycket vänliga och hjälpsamma om än föga språkkunniga. De visste också var jag kunde hitta nästa Farmacia: ”det var bara att gå altro si och destro så så skulle jag strax vara där, nej då, det var ingenting alls att tacka för, Signor!”

Dessvärre var både det andra och det tredje apoteket jag letade mig fram till stängt. När jag till sist såg glada neoner förtälja att jag nalkades ett öppet apotek var jag genomblöt av svett men också av ett envist strilande sommarregn.

Då uppstod nästa problem: Jag kom inte ihåg medicinens namn och ingen, varken farmaceuter eller kunder, förstod vad jag var ute efter. I sann Gåsafarsanda spelade jag upp en mycket roande men fullständigt otydbar pantomim, och ropade samtidigt ”vomitare” med plågad röst, till stor glädje för alla närvarande.

Eftersom det var en ask bakteriedödande stolpiller jag var ute efter lånade jag till slut en bit papper och penna av en munter apotekare. Sedan ritade jag konturerna av tvenne välformade skinkor samt, i anslutning till dessa, en liten tingest som försökte se ut som konturerna av ett stolpiller.

Någon har kanske redan glömt att jag avslöjade mina brister som tecknare redan i bokens allra första kapitlet? Nu trängdes kunder och apotekspersonal kring den lilla teckningen och överträffade varandra med gissningar som, av de våldsamma skratten att döma, i alla fall var roliga.

Då inträdde en ny kund i lokalen, en spenslig man som till all lycka förstod engelska. På mindre än en minut hade han förstått vad jag ville ha och strax stod jag åter ute i regnet, med medicinen i nypan men utan en aning om hur jag skulle hitta tillbaka till hotellet där min stackars sjuka hustru led alla magsjukans kval.

Det var en sådan där härlig kväll med den fuktvarma luften våldsamt parfymerad av blomdofter, avgaser och matos. En liten taxi stannade ett stycke ifrån mig för att släppa av en passagerare. Jag högg den snabbt, kastade mig in i baksätet och sa hotellets namn med ett så perfekt italienskt uttal att jag, om stadens borgmästare varit i närheten, säkerligen hade tilldelats stadens nycklar.

Taxichauffören var emellertid mera svårflörtad och bad mig upprepa hotellets namn två gånger. Sedan ryckte han på axlarna, startade bilen och körde till andra sidan av det lilla torg där apoteket låg.

Jag hade gått i en cirkel.

Jag var tillbaks på ruta ett, som det uttrycks numera. 

Den leende taxichauffören vägrade att ta betalt för åkturen men jag tyckte att han skulle ha någonting, trots allt. Så jag gav honom den lilla teckningen på skinkorna och stolpillret och försvann därefter raskt in i hotellets foajé.