Jag gick upp tidigt. Tidningen hade ännu inte kommit. Man såg i snön mina steg i skorna som jag dagen innan slitit bort dubbarna på eftersom de ändå börjat lossna. Det var relativt enkelt att dra loss gummiplattorna med dubbar och en massa grus och salt, de hade ändå börjat vända sig ut och in när jag gick så att jag snubblade hela tiden.
Några fotspår efter tidningsbudet syntes inte, kanske hade snön, som fortfarande föll, hindrat utbärningen.
Jag kokade kaffe och hoppades att jag skulle höra smällen av locket på brevlådan när tidningarna fallit i, men det enda som hördes var ett försiktigt fågelpip, som jag sedan förstod kom från min näsa, eftersom astman nu började göra sig påmind.
Jag behöll kappan på eftersom jag frös och det kändes också skönt att ha mössan på i köket, mössan som jag stickat själv av lovikkagarn, men som tappade formen när jag tvättade den.
När jag reste mig upp för att hälla upp kaffet tittade jag ut genom fönstret mot brevlådan för att kunna avgöra om det fanns spår efter tidningsbudet. Men lampan på förrådsväggen visade bara en lätt vattring ovanpå blötsnön.
Jag började fundera över den nedstämdhet som jag känt en tid och det var inte svårt att hitta orsaker precis. Jag började också tänka på min ekonomiska situation när det hördes ett tunt smällande, ungefär som ett lock med snö som faller ner.
Jag släppte frågan om jag verkligen ska ge bort så mycket pengar, för nu syntes något på vägen som skulle kunna tyda på nya fotspår, tidningsbudets. Jag tog av mig lovikkamössan eftersom jag börjat svettas, men ville inte gå ut och hämta tidningarna alltför snabbt. En morgon gjorde jag det, gick ut direkt, och höll på att halvt skrämma ihjäl det stackars budet när jag oväntat dök upp i mörkret.
Jag gick ut igen, men ingen tidning, så jag fortsatte att fundera över varför jag kände mig så nedstämd, men att tro sig förstå vad som utlöser sorgsenhet är inte detsamma som att problemet är löst. Jag frågade mig om jag kanske skulle ringa vårdcentralen, fast inte på måndagar, då ringer alla de andra deprimerade och det blir i det närmaste omöjligt att komma fram.