Den här dikten skrev jag till min psykiatriker...
Rädslan
Du hade blivit en skicklig ryttare
följsam så till den milda grad
att hästen inte märkt du var där
Det är en sadel förklarar du med tysta ord
den skall du ha på din rygg
och hästen nickar i takt med sågspånens stilla dans
och sadeln och hästen blir ett
Jag skall upp på din rygg
svarar du hästens oroliga blick
och hästen trampar i takt med stigbygelns hårda glans
och ryttare och hästen blir ett
Uppe på ryggen styr du in i det glada
och visar vägar den aldrig har sett
och hästen dansar i takt och tror det är dit den vill gå
dina tankar och hästen blir ett
Ute i skogen ser ni en bäck och hästen vill inte förbi
den stegrar och bockar och gråter och gnisslar
men du sitter och bidar din tid
Det är ett hinder svarar du hästens frustande stopp
lämna din rädsla därhän
och hästen gnäggar dovt och förstår att du vill den väl
och hästen och språnget blir ett