att jag inte vet vilken fot jag skall stå på. Skall jag gå med på att rasismen är en del av något eller att det är någonting för sig, på egna villkor. Eller är det som jag fått för mig, en del av något.

Att det ingår i hur att vara människa. Det vill säga att det lyder under vardagspsykologins lagar. Det tror jag på. Det går att ta på. Eller gör det? Om jag som Stockholmare dyker upp på bussen till Kramfors och chauffören genast börjar jävlas med mig för min härkomsts skull, ja då blir han ett levande bevis på att det är så här det går till.

Att han hade sett filmen 'Jägarna' och fått för sig att filmens 'Fjollträsk' är en faktisk geografisk plats som i verkligheten råkar gå under namnet Stockholm. Det är ju inte rasism. Men det är samma vardagspsykologiska grej. Att se ner på folk som inte är som man själv.

Det behovet är starkt och sitter djupt i människans själ och kultur. Det är så vi gör. Vi hånar alla som inte är som vi själva. Vi är tanklösa och sätter oss inte in i hur det skulle kännas att stå på andra sidan staketet. Och hur underligt det än kan verka så är det ett naturligt beteende.

Det är ett naturligt beteende, annars skulle det inte vara så utbrett och inte fortfarande hända, efter all 'propaganda' om hur fel det är att syssla med mobbning av andra människor. Att stirra på och peka finger åt, att gå bakom ryggen på och så vidare. Det förekommer överallt.

Skall man verkligen lagstifta mot sådana saker som är fullt naturligt? Upplysning i all ära, men om jag nu reagerar känslomässigt på hur någon ser ut, går, står, agerar eller pratar... skall jag då kastas i fängelse för att jag reagerar spontant och tanklöst sådana saker?

Jag kom själv på ett barn på kanske två år som hade fingrarna inne i godisfacken, som av någon anledning finns placerade i golvhöjd istället för i exempelvis midjehöjd. Jag som hade tänkt köpa av just den sortens godis i den affären.

Jag reagerade oerhört tufft på situationen och gick därifrån med oförättat ärende, det vill säga att kunna köpa just geleråttor i olika sega färger. Att barnet och föräldern inte var av ariskt ursprung (Indier) var inget jag hade koll på, utan såg bara att de var något mer solbrända än jag själv.

Eller hur jag nu skall uttrycka mig. Själv solar jag aldrig annat än omedvetet. Jag beter mig i och för sig ofta korkad såväl medvetet och omedvetet. Särskilt ofta är jag medvetet tanklös.

Det är jag rent impulsivt, om inte annat så för att bevisa för mig själv och omvärlden att den mobbning jag blivit utsatt för under min uppväxt och på min senaste arbetsplats var berättigad.

De som gjorde sig skyldiga till beteendet lyder ju bara under vardagspsykologins lagar. Och vem vore väl jag att ifrågasätta detta och be någon att göra våld på sig själv?