Säg aldrig, aldrig någonsin att du avgudar någon. Det är början till slutet, du kan precis lika gärna inse det. Ditt nästa steg är att lägga dig på rygg och rulla runt som en hund, undergiven som en annan idiot. Så, lova mig det genast, nu på stubinen. Okej?
Men om du absolut måste, se till att du köper en motordriven cykel, så kan du alltid köra ihjäl dig om du skulle få samvetskval. För då faller försäkringen ut. Om det är en trafikolycka alltså. Tänk på att om du går i sådana tankar som jag tar upp här, då är du redan en olycka på väg att hända. Det finns förstås andra pålitliga sätt att råka ut för en olycka.
Men ett av dem är bara att rekommendera om du är lagd åt det mer lidande hållet. Det går ut på att leta upp en svartklubb, i storstaden finns det flera att välja på. Det är bara att fråga runt litet. Sedan tar du ut litet pengar på ditt sparkonto. Låt säga en femtusen eller så. Därefter tillbringar du några timmar på svartklubben med att spela exempelvis Texas Hold'em och skiter i att gå med i de första tre spelen.
Du vill ju inte förlora på en gång, eller hur? Du skulle ju vistas där i några timmar, göra dig litet hemmastadd. Ja, det där med att inte satsa de första spelen är ju av ren självbevarelsedrift. Det handlar förstås om att kolla läget litet.
Ja, sedan skall man aldrig gå med efter vinst, inte första två spelen efter vinst i vilket fall.
Det visar också de andra spelarna att du inte är född igår, även om nu så skulle vara fallet. (Det där om filmen i ingressen. Skitrolig film. Har du inte sett den, se den. Och du, har du inte sett den. Glöm att du sett den, se den sedan igen. Asrolig helt enkelt. Ursäkta avbrottet. Ja, och nu tillbaka till, ja du vet.)
Det värsta med mjäkiga människor, folk som har behov av att vara mjäkiga eller bara råkar vara mjäkiga, är att de är som en influensa och det innebär att det kan sprida sig. Mjäkigheten.
Du får inte visa att du är en mjuk kudde eller att du är i stort behov av en, vid minsta lilla motgång i livet. Ja, där sitter du vid spelbordet med en cola i handen eller i vilket fall i glaset. Det går inte att sitta och dricka alkohol när man spelar om pengar. Det är som att ge bort huvudet i julklapp och det vet man med folk på svartklubbar.
De behöver inga gratisprover. Jag menar, du är ju ändå inte där för att vinna pengar, utan för att förlora. Det var vi ju överens om, eller hur? Du är en vandrande olycka och snart är du på väg att utlösas, som en osäkrad handgranat.
Du är på gång helt enkelt. Tja, sånt är livet. Där sitter du och småspelar och kollar läget. Börja inte vinna bara. Det skulle bara krångla till saker och ting. Vinn litet, då och då om du absolut måste, men se för fan till att förlora i längden.
När du har förlorat dina pengar så skall du skriva på en skuldsedel som gör att du kan spela vidare. Det är hela vitsen med att vara där. Vad gör det om du förlorar de där femtusen vid spelbordet, du kan ju ändå inte ta med dem dit du skall, eller hur? Var var jag nu? Just det.
Du skriver på en skuldsedel där det står att du har en vecka på dig att betala om du skulle ha oturen att på något vis bli av med pengarna. Pengarna, inte skuldsedeln. Det var ju den du kom för att skriva på, i första hand. Bara att det tar litet tid för dig att fixa den saken. Det måste ju se trovärdigt ut, eller hur? Du måste verka ha spelet i blodet och vara född förlorare.
Ja, det vet ju både du och jag att du är en. Men du är alltså där för att övertyga även andra. Du går därifrån på småtimmarna och en vecka senare så. Ja, då skiter du helt enkelt i att betala. Du har då tjugofyra timmar på dig innan de skickar ut sina indrivare. Du har inte pengarna, men de är hyggliga så de ger dig fyrtioåtta timmar på dig att skaffa dem.
Du har inte råd att gå till tandläkaren men går dit ändå och lovar att betala inom en vecka, övertygad om att du inte behöver infria det löftet. Det kan gå på arvet om inte annat. Ja och så går veckan och så kommer lördagen och så kommer de där männen till skräddaren igen. Med andra ord till dig. Det där med skräddaren är bara en gammal saga, förstår du.
Bara för att ha något att hänga upp historien och ärendet på. För du är nu reducerad som människa. Du är ett ärende helt enkelt. Det kommer du att vara även när det kommer till att livförsäkringen skall falla ut. De där männen från svartklubben ser inte alls belåtna ut, över att du ännu inte brytt dig om att skaffa pengarna.
Men så händer det något märkligt. De ser på dig, verkar skitförbannade. Men så ler plötsligt den ene av dem. Han nickar nästan omärkligt till den andre och så ler plötsligt båda två. Den ende som inte ler är du. Ja, inte på en gång i alla fall. Men när du fattar galoppen så överraskar du dem. De kommer först av sig en smula märkligt nog. Och varför? Jo, när det går upp för dig att stunden är inne, då ler du plötsligt mot dem.
Det är som om du plötsligt vunnit högsta vinsten. Ja, eller i alla fall har en liten träff med ödet. Det är som om du plötsligt återser två goda vänner från skoltiden, de där som du brukade mobba och spöa upp på rasterna i mellanstadiet. Men nu är plötsligt rollerna ombytta. Ändå kan du inte låta bli att le åt dem. Du vet det, vad som är på väg att hända, men de fattar inget. Behöver jag berätta mera?
Det tråkiga är att du verkligen glömt bort att lega av dig, genom att äta chips, flottiga hamburgare med vitt bröd och pixxa i långa banor. Har jag inte försökt berätta för dig vad som är på väg? Du skulle ju börja missköta ekonomin, varför inte också hälsan och träningen? Det är inte meningen att du skall vara en match för de där busarna. Fan, du kan ju inte låta reflexerna ta över nu och skicka de båda männen till akuten på närmsta sjukhus. Det är du som skall vara deras offer. Har du inte begripit någonting?