O, klorofyll! Kom att klorofylla!

Vår mylla, du så magiskt kan förgylla, att det rent sinnena förbrylla.

Fyll igen, vårt förfallna idyllien, med grönt, och våren än en seger rönt!

Se till att här blir kryll igen, och kala fläckar skyl igen. Låt marken åter bliva krönt, med det fagraste av grönt, och fallande snö förstå, att falla ej är mera lönt!   

O, klorofyll; du naturens egen konstnär, för dig, att måla, alls ingen konst är, fast konst, är ju just, vad det är!

Om våren, då mår en, så gott, när det blir lite hot. När sjön är fri från stampis, och lunan, visar opp bästa nunan, vill jag gärna med min brallis, njuta av en champis, ljuvligt förkyld av kall is.

På aftonens glittrande bölja, där gäddorna lekfullt oss följa, kan vi ej vår kärlek dölja! I kvällsmilda, smekande plusgrader, höja vi hett våra pussgrader; till gäddors plaskande plums, en kyss, smakar särdeles mums!

I ekan är det lätt att bli poetisk; ja, till och med profetisk!

Så låtom oss så färdas, och låtom oss omgärdas, av Amors vågors egna kluckande, och signe oss därtill, från bråk, och olycksfåglars påflugna muckande.

I evig vår vi ta oss fram, på dammig väg, på åldrigt makadam, stadigt, hand i hand, för evigt förbundna, av hymens band!