Det var en bild för någonting - det jag drömde.
Som alltid i drömmar både absurt och mycket realistiskt. Både nära och undflyende. Med och utan ljud.
Både i färg och svartvitt.

Mannen jag fann hängande uppochner i en snara runt benen. Blödande både från huvud och hals. Kanske döende. I en sjukhuskorridor.
Han var i färg.
Han log när jag tog ner honom och höll honom i min famn.
"Det ordnar sig", sa jag och bar honom genom korridoren bort mot någon slags expedition, fylld av sjuksköterskor.
De var i svartvitt. Jag såg att de talade. Men jag hörde ingenting från dom. Det var stumfilm. Och de såg inte mig.

"Ser ni!" sa jag. "Mannen här är skadad. Han behöver hjälp!"
Men ingen tog någon som helst notis om mig.

Då ropade jag högt:
"Ring en ambulans! Mannen här dör!"

Det kommer människor gående i båda riktningar genom korridoren. I svartvitt. Men ingen ser.
Jag ställer mig mitt i människornas väg med armarna om den blödande mannen. Vi är i färg. Och nu vrålar jag:
"Ring en ambulans!" till det svartvita folket, som bara fortsätter passera, totalt oseende.

Till sist går jag ner på knä. Mannen i min famn har blivit ett barn, som också blöder från huvudet. I färg.
"Snälla! Ambulans!" snyftar jag. "Ser ni inte?"
Och nu gråter jag.

"Snälla..."
Och allt blir svartvitt.