I döden är vi alla lika. Vilket gement skitprat. Om jag kunde lära mig spela fiol lika bra som en Chopin varje gång jag sitter på toa och lägger en kabel skulle jag vara pianovirtuos vid det här laget. Ja, eller att 'nakna är vi alla likar'.

Det är just den sortens uttalanden jag bara vill kräkas på. Jämlikheten finns som en idé. Men blir vi lika bara för det? Eller jämställda? Sist jag skulle med buss 65 till Odenplan var där ett tiotal personer som trängde sig före trots att jag var ensam väntande i början då jag kom dit.

Om jag kom med den bussen? Nej, jag fick allt vackert vänta i flera minuter innan det kom en till. Det går en var tolfte minut eller något sådant och jag hade bara någon timme till godo. Men jag gillar att vara ute i god tid och det var allt fan i mig tur det.

Om jag vore lik dem vilka bara älskar att visa sin jämställdhet, verkligen demonstrera den, som allas rätt att tränga sig före, då skulle jag bara älska att få kroppskontakt med rena främlingar. Men så är det förstås inte.

Det får fan i mig räcka med att tandläkaren anser sig ha rätt att rota i min käft och sedan säga att det blir nog en artonhundra det här. Skall vi inte passa på att rensa bort tandsten och ta blindtarmen också medan vi ändå håller på?

Jag är inte det minsta lik min tandläkare även fast det känns som att vi delar humor och att jag är där nästan lika ofta som hon. Nakna är vi alla lika. Nej, det är vi så tusan heller och skönt är ju det.
Vete tusan om jag skulle stå ut med att bo ihop med mig själv, prata, äta frukost eller älska mig själv vid alla upptänkliga tider och platser på dygnet.