Branden visslar i träden och tar tankarna från mig
Tyst skriker hon rädslorna ur bröstet och försvinner

Vem vågar vara min vän där alla lågorna dansar?
Vem drar dagen ur mig och förgiftar mig med ömhet

Köttet mitt ryter - kyss mig nattvargar - ur mitt rådrum
Jag bär hunger som råttflockar - klättrande i strupen

En ekvator av linne runt om, längs mitt fingraspel
Är det du eller jag som bränner dessa händer?

Samvete, är det du? Du synes mig obekant först
Men jag har inte glömt dig och inte piskan du bär

Slå mig nu innan mina nävar för dig till döden
Stolt speglar jag mig i svart vatten och tar allt jag ser

Och jag kysser henne alldeles för hårt