I mitt hotellrum fann jag ett meddelande som ursäktade de störningar den pågående ombyggnaden kunde åstadkomma. Det låg på ett litet arbetsbord, som hukade under ett sällsynt smutsigt fönster. Där utlovades också att oväsendet aldrig skulle börja tidigare än klockan nio eller sluta senare än klockan fem.

Lite längre ner i samma meddelande kunde jag läsa att hissarna tidvis skulle vara ur funktion, men aldrig mer än 30 minuter åt gången. Ett budskap av visst intresse när man, som jag, bodde på tjugoandra våningen.

Hissarna fungerade dock perfekt när jag några minuter senare rymde det högljudda fältet för en promenad i omgivningarna. Entrédörrarna till hotellet var av det där roterande slaget som amerikanska filmregissörer så gärna skjuter gangsters i. Gatan utanför låg i eftermiddagssol och jag gick till vänster och runt knuten på hotellbyggnaden.

Jag hamnade i en gränd som var trång, skuggig och full med byggavfall, men ett stycke längre fram anade jag en bred, solig och trädkantad boulevard. Till den blev färden kort men dramatisk för avfallet från hotellet föll ganska ohejdat omkring mig. På den här sidan av hotellet doldes hela huskroppen av gröna presenningar, men dessa nådde inte ända till marken så krossat kakel och grova betongstycken dansade kring mina fötter.

Jag tvingades springa för att komma undan och rusade rakt i famnen på en lång och påfallande elegant klädd svart man, som stod precis där gränden nådde boulevarden. Vad jag minns mest av honom numera är hans breda leende. Alla hans tänder var absolut kritvita och fullständigt felfria, så när som på en framtand i i överkäken som glänste i renaste guld.

Hans händer möttes bakom min rygg när han lade huvudet på sned och sa: ”What are you running from, boy? My oh my, you really look desperate!” Jag har för mig att jag försökte pressa mig fri men det är mycket möjligt att jag överbetonar min insats på den punkten. Jag vet dock att jag stammande fram att jag bara sprungit undan från ett stort betongblock som fallit från hotellfasaden.

”Du behöver definitivt något lugnande, grabben”, fortsatte den långe utan tecken på att vilja släppa mig. ”Jag har ett antal olika lugnande medel, till mycket facila priser, om du bara följer med till mitt kontor!”

Lugnande medel? Följa med till kontoret? Jag tittade upp mot hans mörkhyade ansikte där de fantastiska tänderna glänste som en nykalkad grekisk trädgårdsmur. Han höll mig fortfarande i ett mycket bestämt, nästan kärleksfullt grepp och jag kände paniken komma rusande. Då kom snilleblixten. ”OK! Har du ren heroin så slår jag till!” ”Den här vägen, Sir” sa den långe och släppte taget.

Gissa om jag sprang! Rakt in i kakelkross och betongdamm rusade jag och stannade inte förrän jag omslöts av hotellets skenbara trygghet. Den kvinnliga receptionisten tittade upp från sina sysslor och frågade: ”Kan jag hjälpa till med något?” Jag var fortfarande andfådd och skakade därför på huvudet. Men när jag lugnat mig något sa jag: ”Jag tänkte ta mig en liten promenad…”

”Då har jag två bra förslag!" sa hon. "Först och främst hamnen. Den är fantastisk numera, med alla stånd, restauranger och gatumusikanter. Ett annat tips är vårt nya villaområde som ligger ungefär tio minuters taxiresa härifrån. Det är en bra bild av vad som kommer att bli framtidens Baltimore”

”Jag hade ju tänkt hålla mig här i närheten”, sa jag. ”Här??? Nej, för guds skull! Här omkring är det livsfarligt att promenera! Här finns bara knarklangare och prostituerade numera. Kom igen om fem år, för då är alla de här kvarteren sanerade och då behöver vi inte varna våra gäster för att lämna hotellet till fots.”

Plötsligt stod den vänliga människan alldeles intill mig, nu med en rejäl klädborste i handen. Samtidigt som hon gick löst på min dammiga uppenbarelse sa hon, med ett illa dolt småleende: ”Hissarna går inte just nu. Vilken våning bor du på?”