Jag har två sätt att närma mig folk,
det är mer humörbaserat än något annat.

Jag ber dem berätta om sig själva.
En i stort sett oslagbar början. De flesta
kan tänkas tycka illa om att deras sällskap
börjar prata om sig själva, oombedda.

Samtidigt lyser de upp om en själv utan
att gäspa då och då, verkar intresserad
av att få höra 'allt' om deras liv från födseln
och fram till 'ohejdad vana'.

Min andra strategi är att visserligen be
dem berätta om sig själva men samtidigt
börja gäspa då och då, som för att markera
att jag bara fått för litet av den goda
nattsömnen.

Den tredje går ut på att försöka skaka
av sig dem, utan att genast be dem dra
så långt vägen räcker.